Toppenmottagaren som aldrig slog igenom – Standard Radio SR 25

Du kanske har sett museets Standard Radio SR 25 (RM01832) som är placerad på avdelningen Fartygsradio? Men för min del började intresset för mottagaren på ett helt annat sätt.

”SR 25 är en 16-rörs superheterodynmottagare som täcker frekvensområdet 0,52-30 Mp/s i 6 band och är avsedd för mottagning av telegrafi, telefoni och high fidelity rundradio. Mottagaren är helt konstruerad och tillverkad i Sverige. Den lämpar sig för all slags radiotrafik i såväl fasta som mobila stationer. Till mottagaren kan anslutning ske för diversity-, frekvensskiftstelegrafi och panoramamottagning. SR 25 har ett synnerligen robust utförande och uppfyller bl.a. fordringarna i den av Ministry of Supply i England utgivna Interservice Specification K 114

Det här var min första kontakt med Standard Radio SR 25. Jag hade köpt en större samling Populär Radio och på baksidan av aprilnumret från 1956 fanns en helsidesannons av från Standard Radio där mottagaren presenterades och jag föll genast för den. Idag finns två stycken SR 25 i min samling, varav den ena är en prototyp som blev Standard Radio´s referensexemplar och dessutom har jag en tillhörande högtalare.

Vad var det som gjorde att jag föll för SR 25:an mer än att vi har samma födelseår? Jo, den har i stort sett allt som en heltäckande mottagare från den tiden kunde ha. Den var helt enkelt flaggskeppet bland Standard Radios rörbestyckade mottagare. Både specifikationer och utförande var av högsta klass. Efter andra världskriget fanns ett behov av att få fram nya mottagare inte minst till handelsflottan. Standard Radio hade en del marinmottagare i sitt sortiment, men var mest kända för sina sändare och hade ett oförtjänt rykte att inte göra mottagare. Ändå hade man mottagare som SR-21 och SR-41 med flera i produktportföljen. SR stod för ”Ship Receiver” och på motsvarande sätt hette deras sändare ST ”Ship Transmitter”. Televerket hade på den tiden stort inflytande på den professionella radioutrustning som utvecklades i Sverige och man upprätthöll en konkurrenssituation mellan Standard Radio och Svenska Radioaktiebolaget (SRA). Televerket var troligen med och satte kraven på nya mottagare. Standard Radio ville visa att man var att räkna med även när det gällde mottagare och de planer som började ta form någon gång 1952-53 och blev mer konkreta konstruktionsidéer 1953-54. Det här skulle bli en högstabil mottagare med hög selektivitet. Bland annat bestämde man sig för att inte använda en traditionell vridomkopplare med tillhörande kabelanslutningar för bandomkopplingen utan valde en så kallad ”katakomblösning” – en gjuten låda på skenor som innehöll alla frekvensbestämmande komponenter och som löpte fram och tillbaka när man vred på bandomkopplaren. Motsvarande lösning finns bland annat på vissa modeller från National och har fördelen att man slipper de problem som kablarna mellan vridomkopplaren och frekvensbestämmande komponenter ger upphov till, speciellt på högre frekvenser. Det ger bland annat bättre stabilitet och frekvensnoggrannhet.

Bandomkoppling med en s k katakomblösning

Det är ingen tvekan om att SR 25 var en gedigen konstruktion när den lanserades 1956. Det är ett föredömligt mekaniskt bygge. Stabilt byggt, men samtidigt lätt att komma åt för service. Det är påkostade komponenter. Den konstruerades med moderna rörtyper. Spolarna är lindade på keramiska spolstommar. Man har rhodiumbelagda kontaktytor på känsliga ställen (starkt och med goda kontaktegenskaper). I nätdelen sitter en skärmad transformator tillsammans med selenlikriktare (inte likriktarrör, som var vanligt på den tiden).
densatorn för frekvensavstämningen var en mycket fin och mycket dyr produkt från Philips. Och naturligtvis användes högkvalitativa elektrolytkondensatorer från svenska Rifa.

Men ändå blev SR 25 aldrig någon försäljningsmässig framgång. Konstruktionen som fungerade jättebra när den stod i en vibrationsfri miljö var nämligen allt annat än lyckad när den utsattes för de vibrationer och stötar som kännetecknade miljön på dåtidens fartyg. Den fina ”katakomblösningen” passade helt enkelt inte i den miljön. Den tunga gjutna lådan kom i rörelse och den höll inte frekvensen när den utsattes för vibrationer och sjögång. Om båten lutade rejält kunde det till och med vara svårt att över huvud taget byta frekvensområde. Det blev inte så många fartygsinstallationer, åtminstone inte i Sverige. Det är troligt att merparten av SR 25:orna såldes till Spanien. Tyvärr har det varit svårt att få fram mer uppgifter om vart de exemplar som serietillverkades tog vägen. Antagligen tillverkade man ca 150 exemplar av den här mottagaren. Man hade beställt hem material för att tillverka ännu en serie, men de planerna skrinlades och en del av komponenterna lades undan för att bli reservdelar (när det gällde marinradio var man skyldig att hålla reservdelar i 10 år). Som kuriosa kan nämnas att de reservdelar man lade undan av misstag blev slängda långt innan den tiden gick ut och i vissa fall var man tvungna att till höga kostnader skaffa fram nya delar. Så småningom hamnade en del av dessa mottagare hemma hos DX-are och radioamatörer och när SR25:an står stabilt på ett bord, som hemma hos mig, då är det en ren

njutning att använda den. Tillsammans med originalhögtalaren (ett 8 tums högtalarelement i en gjuten aluminiumlåda) så låter den riktigt bra. Reglagen är stora och distinkta, känslighet och selektivitet är bra för denna generation mottagare och visst är det en speciell känsla med en stor analog skala och skenet från skallampor. Kalibrering görs med en kristallkalibrator som ger signal var femhundrade kHz och med hjälp av loggskalan med 3200 punkter så går det att få riktigt bra avläsning med hjälp av interpolering. Den har utgångar för bland annat panoramaadapter, mottagardiversitet (med flera mottagare hopkopplade) och anslutning till extern SSB-adapter (kanske var en bidragande orsak till SR 25:ans korta livscykel att man inte hade inkluderat en riktig SSB-demodulator i mottagaren, vilket en del konkurrenter vid den här tiden hade).

SR 25 blev Standard Radios sista rörmottagare. Efter den dröjde det till en bit in på 60-talet innan den halvledarbestyckade CR-serien tog form (CR-300- serien, CR-91 m.fl.). CR står då för ”Commercial Receiver”, även om många kom att hamna i militära sammanhang.
Ett urval tekniska data (fritt tolkat från databladet):
Känslighet: Bättre än 3μV vid 50 mW utsignal och 14 dB signal/brusförhållande
Selektivitet: 6 områden. Område 4, 5 och 6 kristallfilter. 6 dB bandbredd: 1) 12,5 kHz 2) 7,4 kHz 3) 2,5 kHz 4) 1,7 kHz 5) 1,0 kHz 6) 0,5 kHz.
Kalibrering och avläsningsnoggrannhet: +/- 2 kHz upp till 10 MHz; +/- 5 kHz ovanför 10 MHz (anm. med hjälp av kalibrator och loggskala).Effektförbrukning: 77 W
Vikt: 23 kg (26,5 när jag kontrollvägde!).
Artikeln har kommit till med hjälp av tidigare Standard Radio medarbetarna Rolf Folkesson och Björn Odell som bidragit med mycket information samt Kjell Bengtsson, Nils Pihlgren och Göran Modig som också hjälpt till. En kort beskrivning av mottagaren finns i John Schröders Kortvågshandboken från 1957.

Artikeln ursprungligen publicerad i Eter-Aktuellt nr 2 2011.

Moritz Saarman

Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.