SMITH – SCANIAVOX

Tom D. Smith ska ha varit försäljningschef för Centrum radio. Under 1943 startade han företaget ”T D Smith Radio AB”. I boken ”Entreprenören i Centrum” som handlar om Gyllingkoncernen och Centrum radio, nämns detta inte överhuvudtaget. Att ha mer än ett märke att producera för i samma koncern var en affärsmetod som Philips framgångsrikt använde med sina svenska parallellmärken Dux och Concerton. Även Luxor köpte Skantic Radio och drev båda märkena under flera decennier. Det finns fler exempel från såväl svensk som utländsk radiotillverkning och metoden användes även inom andra branscher. Men om Smith hade varit ett dotterbolag till Centrum tycker jag det borde ha fått i alla fall något utrymme i boken. Däremot kan det väl vara förståeligt om det inte nämns ifall en tidigare nyckelperson i företaget ”svek” dem och kanske tog med sig flera viktiga medarbetare, för att starta en konkurrerande verksamhet.

Jag tror alltså att ”svek” – scenariot är det som var för handen när Smith radio startades, men det är inte en uppgift som jag kan underbygga med fakta. Att Tom Smith hade gedigen erfarenhet av branschen utifrån sin bakgrund i Centrum är en sak, men att han redan 1944 kunde presentera ett utbud av inte mindre än tolv olika radiomodeller, det framstår som lite av en bedrift. Företaget hade adressen Humlegårdsgatan 17 i Stockholm och jag är osäker på om där verkligen låg en radiofabrik eller bara kontor och lager. Tidigare trodde jag Smith Radio var någon slags ”joint venture” med Centrum/Gylling i bakgrunden. När den ovannämnda boken kom ut och inte gav några svar svängde jag över till ”svek”-teorin, men det innebär att chassier till apparaterna knappast kan ha levererats av Centrum.

Säsongen 1944-45, som enligt bytesprislistan är den första, erbjuder Smith alltså tolv olika modeller. Det utbudet framgår av en broschyr från 1944, som finns i min samling. Bytesprislistorna anger dock några av dem som tillhörande senare säsonger. Det är säkert så att de såldes under mer än en säsong, men alla fanns i alla fall tillgängliga som konstruktioner från hösten 1944. Typerna A5W, B5W, B5GW samt A5W ”Antique de luxe” har samma röruppsättning och bygger troligen på samma chassie. Motsvarande allströmsmodeller: A5U, B5U, B5GU samt A5U ”Antique de luxe” förhåller sig antagligen på samma sätt. Antiquede luxe varianten är egentligen bara en A5W eller dito U, med mer påkostad låda. Till typerna BS6A och BS6U anges samma röruppsättning som respektive femrörsapparater ovan. Det måste dock vara fel då de har magiskt öga också. Troligen ska röruppsättningen vara samma i BS6A och B6A, medan det är oklart vilka rör som användes i BS6U.

Skillnaden mellan de amerikanska oktalsockelrören i femrörschassierna och de europeiska brunnssockel-rören i de finare apparaterna är ganska slående. T.ex. typen A5W har röruppsättningen: 6J8G, 6K7G, 6Q7G, 6V6G och 5Y3G. Toppnumret kallas ”kunga-radiogrammofonen” och har enligt broschyren levererats till kungen. Parallellen till Centrums tidigare marknadsföring med kungligheter och kändisar är uppenbar och oblyg. Kungens radio-grammofon har typbeteckning B10GW och röruppsättningen är som följer: ECH3, EBF2, EM4, EF9, EL3, AZ1, ECH21, EL6, EL6 och AL4. Fyra slutrör är nog en felskrivning. Min gissning är att AL4 ska vara AZ4, men det är ändå imponerande med två olika slutsteg. Det står att den lämnar 15 watts uteffekt genom en särskild kraftförstärkare som matar den stora konserthögtalaren. Sexrörschassiet framstår som en något daterad konstruktion när till och med ett ACH1 ingår, ett rör som kom ut på marknaden redan 1934. Det är frestande att spekulera i om de höll sig med två olika leverantörer eller om det bara är ett resultat av svårigheter med materialanskaffning till följd av det pågående kriget.

Redan 1945 finns också en broschyr över förstärkare och högtalareanläggningar. Också detta ett tydligt exempel på att Smith konkurrerar med Centrum med liknande produktutbud. Faktum är att Smith ska ha haft snabbtelefoner på programmet också, men de har jag tyvärr inga prospekt på. Smith gör verkligen en riktig rivstart i början av sin verksamhet, men sen börjar det se lite konstigt ut. Egentligen finns en konstig sak, som jag redan nämnt: Bytesprislistorna visar inte alla modeller och flera typer är listade för senare säsonger än min originalbroschyr visar. Den så kallade kungaradiogrammofonen finns inte med i byteslistan överhuvudtaget. Byggdes det alltför få eller kanske inga alls, utöver den till kungen? Det kommer i

alla fall några nya modeller under slutet av 40-talet. En apparat kallas tydligen Gr. de Luxe och den har jag inget broschyrmaterial på. Möjligen är det en senare version av kungaradiogrammofonen. Den är listad för perioden 1947-49 och påföljande år 1948 kommer två radiogrammofoner som betecknas C7G W/U respektive K7G W/U. Jag tror de är identiska med modellerna Pianino och Superb, som visas i en broschyr från mitten av 50-talet. Då till betydligt lägre priser än i byteslistan. Till hösten 1950 dyker det dock upp en radio som ska bli långlivad på programmet för Smith. Här syns så vitt jag vet namnet Scaniavox till för första gången. Det är nämligen inte Smith som tillverkat den, utan det står tydligt i botten på varje Piccolo, som modellen kallas, att typbeteckningen är C 541 och att tillverkare är Scaniavox radio AB Stockholm. Däremot är det ganska vanligt att det finns ytterligare en klisterdekal där det står Smith radio, men den förekommer också med enbart Scaniavox liksom med en extra etikett från Champion- eller Sound radio. Den här lilla, raka lokalmottagaren, med förinställning på en enda station, blev mycket populär och den såldes nog ända fram till 1956 eller så. Förutom brun bakelit så finns den i svart, vitt, grönt, blått, klarrött och mahognyrött. Den sistnämnda färgen har jag aldrig sett och det är osäkert om den verkligen existerar, men i reklamen finns den i alla fall nämnd.

När det gäller Scaniavox radio så har jag hört ett par muntliga versioner om var de ska ha tillverkats. Tyvärr har jag inget material för att styrka någon av teorierna och vissa tvivel därtill, men jag redovisar dem ändå. Den första gör gällande att AB Svenska Metallverken ska ha varit inblandade och att tillverkningen åtminstone delvis ska ha skett i Västerås. Den andra går ut på att de tillverkades i Danmark av Hede Nielsens fabrikker A/S i Horsens, som annars hade egna märket Herofon. När det gäller Svenska Metallverken så har uppgifterna gällt specifikt modellen Piccolo (C 541) och det kan hända att det bara går ut på att de var inblandade i framtagningen av formen för gjutning av lådorna. Det förefaller inte omöjligt, men behöver givetvis inte vara sant för det.

Faktum är att jag har en Scaniavoxradio, som inte finns med i bytesprislistorna. Inte som Scaniavox, men inte heller som Smith eller Champion. Den heter A 151 ”Skanette” och är en kompakt allströmsapparat, utan några särskilt anmärkningsvärda detaljer förutom bakstycket, som faktiskt är tillverkat av aluminiumplåt. Komponenter ger tyvärr ingen möjlighet till datering, men eftersom den har Sylvaniarör som verkar vara original, kan man anta att den knappast kan vara äldre än ca 1948-49. Det dröjde nämligen några år efter kriget innan det återigen gick att importera rör från amerikanska Sylvania.

Det kommer i alla fall mer nyheter från Smith under det tidiga 50-talet. Bordsmodellerna V 214 och V 221. Den första är helt identisk med Orion 214 och alltså tillverkad av Svenska Orion AB med fabrik i Södertälje. Den senare kan jag inte identifiera, men en gissning är att det rör sig om en modell importerad från tyska Metz. Däremot finns det en radiogrammofon som nog är svenskbyggd, som kommer ca 1951 och den heter från början Figaro typ E 854. Varianterna F 854 och F 854 L finns också, men det handlar egentligen mest om vilken/vilka pick-uper som medföljde till skivspelaren.

Ett par portabla batterimottagare från Champion radio ingick också i utbudet. Typerna D 749 och E 749 nämns i byteslistorna. Sedan kom också den lilla läderklädda väskmottagaren Amigo G 1149 för batteridrift, som brukar vara märkt Smith, men där det också finns en finstilt text: ”en Scaniavox produkt”. Den bör ha sålt ganska hyfsat, för den har jag sett en hel del av. En som jag däremot inte sett alls mer än på reklambladet är en liten bordsradio i bakelit, som de kallar ”den lille jätten”. Det står ingen typbeteckning, men däremot är märket från österrikiska tillverkaren Radione med överst i annonsen. Helt klart en imporAudionen tapparat alltså. Därtill finns det några olika mottagarvarianter som kallas ”Domino” och som nog är svenskbyggda. Man kan få den med ett, två eller tre våglängdsområden och priset stiger med utökningen av områden. Den har därför typbeteckning F 1051-1, F 1051-2 och F 1051-3 beroende på variant. Domino är en träapparat, men nästa mottagare som upprepar konceptet under namnet Bambino ger upphov till en del frågetecken. Det är små behändiga apparater i bakelit eller plast med högtalargaller och skala integrerade i fronten av acrylplast. Bambino 1 har endast mellanvåg, medan Bambino 2 även har MV + LV och Bambino 4 har MV, LV, KV och s.k. fiskeriband. Åtminstone någon variant av dessa kan påträffas även med danska märket Herofon på. Det är sannolikt detta som gett upphov till ryktet om att Hede Nielsens fabrikker, kan vara tillverkaren bakom Scaniavox.

Visst måste det finnas någon koppling, men här är ju frågan vem som faktiskt ägde hönan och vilka som bara handlade med äggen. Snarlika apparater säljs nämligen senare också av Skandinaviska grammofon AB i Stockholm (HMV-Marconis svenska dotterbolag). När Scaniavox kommer med sin Bambino 4 i generation två (typ K 2271) så har den nämligen MV, KV och UKV (senare kom en version med MV, LV och UKV). Så när som på plastfronten, som avsiktligt verkar ha getts olika utformning, så förefaller den annars helt identisk med Skandinaviska Grammofon ABs typ 804. Att göra verktyg för pressgjutning av en plast- eller bakelitlåda var en dyr historia, men varje låda kostade inte så mycket i material och produktionstid. Enkel matematik alltså: Ju fler sålda lådor desto fler enheter att fördela formkostnaden på och därmed lägre kostnad per låda och mer i vinst. Det finns goda skäl till att det finns så få svensktillverkade bakelitradio. Tillverkarna vågade inte tro på tillräckliga försäljningssiffror och så fanns det så många skickliga möbeltillverkare att anlita för att göra trälådor. EIA och Tjerneld gjorde en av allt att döma gemensam satsning på en bakelitmodell i slutet av 40-talet. Det är inte alls orimligt att tänka sig att flera tillverkare gick samman om Bambino apparaterna också. De finns faktiskt med i Tjernelds kataloger under ett par år och de kan också ses med Sound radios logga. Vem som tog initiativet och ifall det var ett samarbete från början eller bara ett sätt att sprida kostnaden i efterhand får vi kanske aldrig veta, tyvärr. Det ska också sägas att Piccolo och Bambino visserligen förekommer med bakelitlådor, men de kan också påträffas gjorda av någon annan tidig, färgad härdplast. Vad gäller Skandinaviska grammofon AB så hade de också en modell som hette 802 och som mycket väl skulle kunna ha samma chassie som den ovannämnda ”Domino” från Scaniavox.

Smith verkar hela tiden ha varit intresserade av att också hitta lämpliga apparater utomlands som de kunde importera och sälja under egen flagg. Omkring 1955 har de en bordsapparat med FM och 3-D-ton, som heter Meteor och den är med största säkerhet importerad från Tyskland, möjligen från Metz. Hösten 1956 kommer dock Scaniavox med ett par nya modeller som också har FM-mottagning. Den mindre av dem heter Apollo (typ L 2471) och den har dubbla högtalare på ömse sidor om skalan, vilken i sin tur har två rattar ovanför varandra genomgående på ömse sidor och en knapprad nere i mitten. Detta ger den ett annorlunda och karakteristiskt utseende, som även går igen på den större modellen Caruso (typ L 2082). Denna har fyra högtalare, varav en i vardera gaveln och nere på högra gaveln sitter tre infällda rattar i vågrät rad. De reglerar volym, bas och diskant. Till apparaten ingick en fjärrkontroll som dubblerar dessa tre rattar, men inte ger någon möjlighet att starta respektive stänga av apparaten eller att ändra stationsinställning, på avstånd. Det finns även en radiogrammofon döpt till Maestro (typ L 1984) med samma chassie som i Caruso. Intressant är att jag har produktblad och en prislista för dessa apparater som är märkta Smith radio och prislistan är daterad november 1956. Det står tydligt att det är Scaniavoxprodukter, men det är Smith som saluför dem. I prislistan finns fortfarande Piccolo med, nu kostar den bara 79 kr. Det finns också olika varianter av den tidigare nämnda Bambino, men även några TV-apparater. Det är först en 17-tummare från Metz (typ 913), med inbyggd radiomottagare för MV, LV och FM. Sedan är det två olika 21-tums golvmodeller med FM. Den dyrare av dem är också försedd med skivväxlare. På produktblad kallas de Smith – Scaniavox, i nämnd ordning, men i prislistan står de upptagna som modeller från TO-R, ett danskt märke.

Nu är frågan om inte Smith helt enkelt lägger av i den här vevan någonstans. Hösten 1957 utkommer ett reklamblad från Scaniavox med Apollo och Caruso samt ytterligare en hel del apparater. Det står att de presenterar de nya modellerna 1957-58 och bytesprislistan tar upp dem som 1957-58 års modeller och då också verkligen under märket Scaniavox. Egentligen är de väl 1956 års nyheter, men under Smiths rubrik i byteslistan finns de inte med och där listas faktiskt ingen modell nyare än 1954. Annars liknar utbudet det från Smith under föregående säsong även om lite har tillkommit. Två TV-apparater är tillverkade av tyska Metz och det görs heller ingen hemlighet av, utan de har till och med fått med Metzlogotype i broschyren. Modellen Rio är en vanlig TV-mottagare i bordsmodell som kan fås i 17- eller 21-tums version. Den andra heter Lido, är också en bordsmodell med två möjliga bildrörsstorlekar, men här finns också en radiomottagare för MV, LV och UKV inbyggd. Kanske är 17-tummaren samma apparat som i Smiths prislista.

De spännande TV-apparaterna är ändå de som säljs med Scaniavox eget namn och logotype. Modellen Casino (typ L 45) är en tjugoentummare i golvmodell på runda ben som troligen kan skruvas loss om man vill. Kanalväljaren har utnyttjats för att ge nio tv-
kanaler, men också tre andra som kan användas för UKV- mottagning på vanliga FM-bandet. Modellen Rialto (typ L 45 G) är uppenbarligen byggd med samma tv-chassie, men lådan har breddats och det finns en lucka med en Garrard skivväxlare inbyggd bakom. Jag har vid ett tillfälle för många år sedan sett ett exemplar av typen Casino och det var en klart udda konstruktion. Den hade som sagt FM-mottagning via kanalväljaren, vilket även Luxor hade på någon tidig modell och den hade ingång för grammofon pick-up och utgång för extra högtalare. Det var ju ett allströmschassie, men det var inte särskilt många rör i P-serien. Inte heller mer än något enstaka E-rör, såvitt jag minns. Rören som dominerade var istället ur U-serien, som brukar användas i allströmsradio, men väldigt sällan i TV-sammanhang. Nu är det här inte samma apparater som finns i Smiths prislista året före. Här kallas de enbart för Scaniavoxapparater och de är inte riktigt lika fjolårets Smith-Scaniavox/TO-R. Trots det är likheterna så pass stora att jag är övertygad om att de här också är danskbyggda.

Enligt bytesprislistan finns Scaniavox även under 1958-59. Det kommer också produktblad där det sista jag har tillgängligt möjligen är tryckt så sent som 1960. TV-apparaten San-Remo (typ M45) är åter en 21-tums golvmodell med FM-mottagning via kanalväljaren. Den sannolikt sista modellen är 23-tums TV:n Casino (typ R 34 XH) – som irriterande nog heter just Casino, utan att vara ett dugg lik den äldre versionen av Casino. Det är en apparat med jalusi framför bildröret och FM-mottagning har man skippat på den här modellen. Utöver dessa finns ytterligare en importerad produkt. Det rör sig om Metz så kallade Babyphon. Den äldre av dem salufördes möjligen av Metz själva i Sverige. Båda är batteridrivna, bärbara kombinationer av radio och skivspelare för 45-varvsskivor. Den äldre har fyra rör ur D-serien och endast mottagning på mellanvåg, medan den nyare är transistoriserad och har både MV och LV. Det är den nyare versionen som med säkerhet säljs av Scaniavox, men möjligen var de inblandade i distribution och marknadsföring även av den första. Sista apparatnoteringen för Scaniavox i byteslistan är en apparat som kallas Superphon och den noteras, liksom Babyphonen, till säsongen 1958-59. Troligen är det en bärbar transistorradio, möjligen också den tillverkad av Metz, men jag har inget prospekt eller annat material för att säkert fastställa det.

Historien om Smith radio är av allt att döma lika mycket historien om Scaniavox radio. Den involverar en lång rad svenska och utländska radiofirmor och en rad frågetecken kvarstår än. Kan det ha varit så enkelt som att T. D. Smith AB bedrev egen radiotillverkning på Humlegårdsgatan 17 i Stockholm och att han successivt avvecklade denna medan Scaniavox istället byggde upp en radiofabrik på Gävlegatan 12 A i Stockholm, som också försörjde Smith med produkter? Jag tvivlar på det. Det är rimligt att fråga sig varför Scaniavox inte verkar göra någon egen marknadsföring mot vare sig radiohandlare eller direkt till kund förrän hösten 1957? Svaret kunde möjligen ligga i att de till dess enbart tillverkar åt grossister eller andra radiofabriker, som säljer deras produkter vidare. Det kan vara så, men det kan också vara så att de främst är beställare och kanske konstruktörer, som i sin tur lägger order hos tillverkare både i Sverige och utlandet. Jag lutar lite åt den förklaringsmodellen. Att de började med egen marknadsföring 1957, tror jag i så fall berodde på att de företag de tidigare sålt till fick ”kalla fötter” till följd av bristande lönsamhet och detta i sin tur fällde möjligen också Scaniavox.

Under arbetet med den här artikeln och även den i förra Audionen om Sound Radio, så har jag också stött på firman Champion Radio vid många tillfällen. Nästa artikel handlar därför om Champion och en hel del research är redan gjord, men som vanligt saknar jag mycket fakta om både stort och smått. Vet du mer om ett eller flera av företagen Smith, Scaniavox, Sound, Champion och även AB Gösta Bäckström, så är jag mycket tacksam om du vill ta kontakt med mig eller någon annan på Audionens redaktion.

Anders “soda” Söderström

Det här inlägget postades i Radioinfomation och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.