”SHF 1”

Denna artikel publicerades första gången i årsbok 1984 för Amatörradiohistoriska Föreningen i Västsverige.

SHF 1 Bild1 SHF 1 Bild2

Vid Chalmers Tekniska Högskola, Institutionen för Teleteknik och Elektronik, bedrevs
under och efter kriget en omfattande jonosfärforskning parallellt med utbildningen av
civilingenjörer. Verksamheten leddes av den dynamiske professorn Olof Rydbeck.

Den här historien börjar 1945. Då och några år framåt fanns en grupp forskningsassistenter vid institutionen, ivrigt sysselsatta med jonosfärforskning, vågutbredningsstudier, vakuum- elektronik mm. Bland namnen kan nämnas:
Ingvar Svensson   nu lektor vid Polhemsgymnasiet
Sigvard Tomner   nu generaldirektör och chef för STU
Bertil Agdur          professor
Sven Olving           professor och rektor för CTH
Rune Lindquist    forskare på FOA till sin död
Gunnar Axeling    nu Bell Laboratories, USA
Wiggo Wentzel     nu SAAB
Till denna grupp hade även undertecknad glädjen att tillhöra.

Efter kriget samlades i USA och i Europa mängder med överskottsmateriel som radiostationer, radarstationer, antenner, komponenter, rör av alla de slag. Olof Rydbeck insåg omedelbart vilken betydelse dessa utrustningar skulle komma att ha för utbildningen och forskningen. Så visade sig också senare bli fallet. Han beslöt därför att personligen resa till USA för att på stället köpa och genom sina utomordentliga kontakter få en mängd utrustning av den här typen. Han avreste per båt och kände ett starkt behov av att ha kontakt med sin institution och de unga och gröna assistenter som skulle försöka fortsätta verksamheten under chefens bortovaro. Därför iordningsställdes en kortvågssändare som något år tidigare byggts av några duktiga examensarbetare. Den hade två 813 i push-pull i slutsteget och var anodmodulerad (AM) samt kunde köras alldeles förträffligt på telegrafi.

Institutionen disponerade en serie anropssignaler för de olika radiostationer som behövdes för jonosfärforskningen, bland dessa SHF och SHG.

Olof Rydbeck använde – med rederiets tillstånd – fartygets radio och dess anropssignal
och stationen på Chalmers “döptes” till ‘SHF 1’.

Vi lyckades hålla kontakt med vår chef över praktiskt taget hela resan på såväl CW som
FONI. Operatörer var främst Rune Lindquist, Wiggo Wentzel och undertecknad, som alla
behärskade telegrafi. Trafiken avvecklades på 14 MHz och det var naturligtvis omöjligt att
undvika att en och annan amatör från de länder, som redan hade släppt sina radioamatörer fria igen efter kriget, anropade denna “kufiska” station med det egendomliga amatörcallet ‘SHF 1’. Vi hade naturligtvis inget emot det och snart var full amatörradiotrafik igång från Chalmers.

Senare kom Olof Rydbeck hem med en imponerande samling utrustningar av de mest
skilda slag av vilka jag i det här sammanhanget vill nämna fyra stycken BC 610, d v s kompletta radiostationer inklusive VFO, mellansteg och PA på 1 000 watt med en modulator som lämnade 500 watt – det hade varit något på ett diskotek, det! Dessa sändare kom att spela en avgörande roll för oss och för radiotrafiken från CTH.

Efter Olof Rydbecks återkomst kände vi oss som barn på julaftonen – det fanns nya och
spännande radiogrejor med underbara instruktionsböcker, som snabbt blev våra lärare i
pulsteknik, logikteknik, mikrovågsteknik mm mm. Men det fanns ju också studier att klara
av och ett jobb att sköta för på den tiden fanns det inga studiemedel att hämta, dem fick
man tjäna ihop själv! Hur vi lyckades få den här ekvationen att gå ihop är ännu en gåta
för mig. Våren 1947 när Viggo Wentzel och jag, som examensarbetade tillsammans, bara
hade några månader kvar till examen, blev vi inkallade till vår chef för att få beskedet att en av oss skulle segla jorden runt med ALBATROSS, ett skolskepp som ställts till förfogande för oceanografiska studier och där en jonosfärforskningsstation skulle få tagas med. Olof Rydbeck ville inte utse någon av oss utan föreslog att vi skulle singla slant. Det gjorde vi och Viggo vann.

Han gick ombord i Albatross och stack iväg på en jordenruntsegling med en jonosond
och en BC 610 i hytten. Mitt jobb blev att dagligen under ett styvt års tid hålla kontakt med
Albatross och speciellt Viggo. Jag hade god hjälp av Rune Lindquist och Gunnar Axeling
och många är de nätter vi tillbringade i den gula tegelbyggnad som tidigare låg där nu de
stora elektronikkomplexen på Chalmers reser sig.

Stationen ombord på Albatross fick “callet” ‘SHF 1 X’. X:et kom till som en beteckning
för att det var en expedition och Viggo blev på kort tid radioamatörernas högvilt.

Många roliga episoder utspelade sig naturligtvis under våra kontakter. Trafiken gick
alldeles övervägande på telegrafi. Som mottagare hade vi den tidens superstation, en HRO
som hade smala och bra filter. En morgon vid 7-tiden ringer telefonen ett par timmar innan jag skulle ha kontakt med Viggo, som då befann sig strax norr om Australien. I telefonluren talade Anna-Lisa, Viggos fru, och jag kommer nog aldrig att glömma de exakta orden: “hej Bosse, Du ska ha kontakt med Viggo om en stund eller hur? Var bussig tala om för honom då att han blivit pappa! Vi fick en son för en timme sedan, han väger 3 510 gram och är 51 cm lång”. När jag ett par timmar senare hade telegraferat denna sensationella nyhet till Viggo, kom det bara ‘väntningstecken’ .- …. -… .-._. i cirka fem minuter och sedan ett väldigt rart och välformulerat meddelande till Anna-Lisa som bara angår henne och Viggo. Det kan nämnas att grabben heter Lars, är nu civilingenjör och jobbar på Volvo sedan många år.

Våren 1948 kom Albatross tillbaka och amatörradiotrafiken var då en etablerad verksamhet vid institutionen. Televerket, som hittills med stoiskt lugn observerat verksamheten, ingrep nu med mild hand sägande ungefär ‘att’nu får vi väl försöka få lite ordning på den här trafiken. Kom ner till Televerkets lokaler i Göteborg och avlägg Era amatörradioprov, så Ni kan köra vidare under de signaler och de regler som då kommer att gälla’. Vi inställde oss förstås och lyckades avlägga proven. Några av signalerna som vi fick, kommer jag ihåg:
Rune Lindquist  SM6AND
Ingvar Svensson SM6AUD
Gunnar Axeling  SM6AGD
och så min egen förstås, SM6ASD. Viggos signal har jag tyvärr glömt.

Efter detta fortsatte amatörradiotrafiken från Chalmers ytterligare en tid men den kördes
mer och mer med våra egna signaler. Bland de många stationer, som vi från SHF 1 hade
kontakt med, minns jag särskilt W1AKY kanske främst för han talade svenska alldeles
flytande. Vi hade många och långa kontakter med Ed och han var vänlig nog att spela in
ett av våra OSO:n eller åtminstone en del av ett – inte som man väl numera skulle tro på
band utan på lackskiva med egen graveringsutrustning!

Jag vill också nämna att den BC 610, som vi använde på SHF 1, såldes på en ETA-auktion
för ett par år sedan, varvid jag lyckades köpa den för 100 kronor! Ett lågt pris för en gammal vän ………

Göteborg den 27 februari 1985SHF 1 Bild3
BO STJERNBERG – SM6ASD

 

SHF 1 Bild4

Det här inlägget postades i Radioinfomation och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.