Radiotillverkaren Clariton i Stockholm

Bland 1930-talets alla små radiotillverkare så finns det en som kanske kan beskrivas som ökänd. Reservationen i form av ett ”kanske” är på sin plats då märket säkert är i högre grad okänt än ökänt även bland många som intresserar sig för veteranradio. Märket hette Clariton och salufördes av E. Lundqvist på Barnhusgatan 2 i Stockholm. Det var enligt uppgift även där mottagarna tillverkades.

Det som kom att bringa dem i vanrykte för sin samtid är en artikel i juninumret från år 1934 av tidskriften ”Radio & Radio Amatören”. Artikeln ska ursprungligen ha publicerats i tidskriften ”ERA – Elektricitetens Rationella Användande”. Jag har inte granskat denna, utan endast den i ovannämnda radiotidskrift. Rubriken lyder ”Ett varnande exempel” och det handlar i grunden om en specifik Clariton radio som köpts av en privatperson och sedermera inlämnats till Semko – svenska elektriska materielkontrollanstalten – av denne. S-märkning av nätanslutna radioapparater var ännu inte ett lagkrav, men blev det ett par år senare. Däremot var det sannolikt ändå straffbart att tillverka en radio som kunde vara livsfarlig vid användandet. Möjligen bidrog den här historien till att göra kontrollen och S-märkningen obligatorisk och inte frivillig som den alltjämt var 1934.

Personen som lämnade in radion till Semko är inte namngiven i artikeln, men det kan
knappast ha varit vanligt att en besviken radioköpare vände sig dit för att få en provning
gjord. Jag misstänker att denne okände antingen hade goda kunskaper om el och radioteknik och/eller personliga kontakter på Semko. Det står att han köpt radion direkt hos fabrikanten Clariton efter att ha sett en annons i Dagens Nyheter, som lockade med billiga apparater. Orsaken till att han valt att lämna in radion för kontroll framgår inte uttalat av artikeln i tidskriften, men de har valt att publicera hela undersöknings-protokollet och där framgår med all önskvärd tydlighet att kunden hade goda skäl att ifrågasätta produkten.

Det rör sig om en allströmsmottagare och det ställer extra stora krav på säkerheten då
chassiet kan vara nätspänningsförande beroende på hur man råkat vända stickkontakten
i vägguttaget. Undersökningsprotokollet är en lång uppräkning av komponenter som är
bristfälligt monterade och isolerade och det finns exempel på många verkligt farliga konstruktionsdetaljer. Den i mitt tycke värsta väljer jag att citera rakt av:

”Den med avstämningskondensatorn kombinerade visaren är spänningsförande. Den
är direkt åtkomlig från apparatens framsida och kommer i ena ändläget i kontakt med
skalöppningens plåtskoning, som därigenom får spänning”.

Att de var klantiga som radiokonstruktörer blir väldigt tydligt när man i protokollet
utöver de verkliga farligheterna också blir upplyst om en rad kallödningar vid komponentmonteringen. Än mer graverande är dock det faktum att apparaten innehåller
ett ”blindrör”. Alltså ett rör som monterats i en rörhållare, men som inte inkopplats i
någon mottagarkrets överhuvudtaget. Det står också i protokollet att röret har avbränd
glödtråd. Det har bara ett uppenbart syfte och det är att kunna kalla en trerörsmottagare
för en fyrarörs dito, utan att den är det.

Jag har tyvärr aldrig sett en Clariton radio i verkligheten och det kanske inte är så
mycket att undra på med tanke på det ovan anförda, men det vore onekligen spännande
att närmare få granska en. Däremot har jag lyckats få tag i en originalbroschyr för märket.
Tyvärr är den inte daterad, men den är sannolikt något år äldre än 1934 då det inte finns
uppgifter om någon allströmsapparat i den. Det man kan välja på är fyra olika varianter
av trerörsmottagare. Två är byggda för likström och två för växelström. De kan i sin tur
fås med två olika högtalaralternativ: Jättekraftsystem (ja det står så) eller elektrodynamisk. Sen är ju frågan om det verkligen är trerörsmottagare eller om de egentligen bara har två aktiva rör och ett som är en attrapp. Att bygga radioapparater med fusk som affärsidé verkar orimligt om tanken är att stanna kvar i branschen någon längre tid. Det material jag har tillgång till ger inga tydliga svar på hur länge företaget existerade och hur länge de tillverkade radio. Vissa uppgifter framstår också som lite motsägelsefulla. Apparaten som artikeln gäller hade enligt undersökningsprotokollet fyra rör inklusive likriktare och då även inräknat det tidigare nämnda röret utan funktion. Dock ska den ha inköpts för 175 kronor och i så fall ger annonsen som publicerats jämte artikeln besked om att den skulle ha sålts som en femrörsmottagare. Ett overksamt rör kunde möjligen ta tid
att upptäcka så länge apparaten fungerade, men vågade de verkligen kalla den femrörs
när det bara hade funnits fyra att se om bakstycket tagits av? Det är väl svar vi aldrig
kommer kunna få.

I broschyren framhåller de att de kan sälja sina radioapparater billigt genom att inte
ha dyrbara lokaler och att inte hålla sig med agenter eller andra mellanhänder. Därtill
sålde de endast mot kontant betalning. De lämnade ett års skriftlig garanti. Det kan
tyckas generöst i en tid när sex månaders garanti var det vedertagna i branschen, men
det kan också ha varit ett sätt att själva få reparera felaktiga exemplar under
längre tid. Om någon annan reparatör än Claritons egen fått ta sig an radion skulle
ju fusk ha avslöjats lätt. Å andra sidan så verkar ingen av de modeller som saluförs
i annonsen finnas med i broschyren. Det kan inte heller uteslutas att fuskapparater
var ett enstaka försök att få ordning på ekonomin i ett trängt läge. Annonsrubriken
lyder ”Här va de påskradion” och det var kanske sista chansen på flera månader att få något sålt. Det är väl känt att radioförsäljningen under våren och sommaren var så
blygsam att handlare ofta tvingades kombinera radio med t.ex. cykel och sport eller foto
för att jämna ut inkomsterna över året.

Det kan tänkas att produktionen bara fortgick något eller några år. Då rimligen omkring
1933 – 34. Detta motsägs dock av det faktum att de också var indragna i patenttvisterna
under 30-talet. Clariton radio ska ha fått svara för sig vid rådhusrätten i Stockholm den
tionde december 1936. De anklagades då av AGA-Baltic för patentintrång och krävdes på
ett skadestånd på 3672 kronor. Troligen rör det sig om en tvist vars ursprung låg ett par
år bakåt i tiden. Även rättegångarna mot t.ex. Centrum och Luxor hade dragit ut på tiden och de radioapparaters konstruktion som åberopades var typiskt flera år gamla när de väl kom upp i rätten. Uppgifterna är för övrigt hämtade ur tidningen ”Centrum Journalen”. Clariton slapp dock betala eftersom AGA-Baltic förlorade rättegången. Domen överklagades, men fastställdes av hovrätten så sent som den trettonde april 1939. Om företaget verkligen existerade och fortfarande tillverkade radioapparater då vet jag inte, men det måste rimligen ha funnits någon som svarade för dem i rätten i alla fall.

Det troliga är väl annars att den dräpande publiciteten i ”Radio & Radio Amatören”
borde ha gått så hårt åt företaget att de inte kunde använda namnet Clariton längre. I den
mån de alls kunde fortsätta i radiobranschen. Vad annars gäller själva namnet Clariton
så ska det givetvis inte förväxlas med amerikanska Clarion Radio samt att det också har
använts som märke för grammofonskivor i Sverige. Clariton Record var ett skivmärke
skanna3-14-2för religiös musik och det ägdes av Ernst Rolfs musikförlag. Det var dock endast
verksamt under 1920 och har troligen ingen som helst koppling till radiomärket
Clariton. Skulle någon läsare ha en Clariton radio eller sitta inne med mer upplysningar
om märket eller om personen E. Lundqvist, som stod bakom firman, får ni gärna vända
er till Audionens redaktion eller till Radiomuseet i Göteborg.

Anders Söderström

Det här inlägget postades i Radioinfomation och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.