Radiostationer till sjöss

Under min tid som radiotelegrafist har jag vistats i diverse olika radiomiljöer.
Mitt första fartyg som telegrafist hette G D Kennedy och var ett elevfartyg i Rederiaktiebolaget Transatlantic. Där var jag andra halvåret 1961.


Flera rederier hade elevfartyg på den tiden då det rådde stor brist på styrmän och maskinister.

Sändaren var en ST 450, alltså en sådan som finns i radiohytten på Radiomuseet.
Fabrikatet på mottagaren minns jag tyvärr inte, eventuellt en Hagenuk.


Nästa båt hette m/s Lommaren och tillhörde samma rederi. 1962-63.

Radiohytten där påminde mycket om den på museet, bortsett från sändaren som var St300B, föregångaren till 450-wattaren.

Så dök det upp en inkallelseorder och jag fick ta mig till Karlskrona i jui 1963, men eftersom jag var utbildad och erfaren blev det en kort sejour där och en något längre på Berga örlogsskolor där jag tillsammans med två andra gossar med erfarenhet från gnisteriet i handelsflottan gnuggades i de militära bestämmelserna.

Isbrytaren Oden blev nästa tjänstgöringsplats. Där fanns enligt boken ”Isbrytare” av Staffan Fischerström följande radioutrustning: en 200 w KVB-sändare, en 450 w KV/LV-sändare, en 10 w KV-station, två 5 w UK-stationer, två 3 w FMUK-stationer, två LV-mottagare och tre KV-mottagere samt en LBV-pejl.
Radiostationer till sjöss.

När vi låg i hamn bemannade vi också telefonväxeln som också fanns på samma plats.
Där fanns också en anläggning med mikrofon och skivspelare. Det gick att anropa alla eller bara delar av fartyget. Mot slutet av isbrytarsäsongen spelade vi ofta ”Detroit City” för alla ombord. Refrängen ”I wonna go home”.

När isbrytarsäsongen avslutats hamnade jag på Gålöbasen och fick krypa ner i stridsledningscentralen på en motortorpedbåt där jag hade en liten hörna med en 50-wattare och ett par BRT400S, samma som på Oden.Där fanns också en UKW-apparat med fyra kanaler.



Flottan hade ytterligare en civil uppgift utöver isbryteriet och det var att varje höst med minsveparen Hanö vara understödsfartyg till islandsfisket.

Det blev nästa tjänst. Den radiostationen var identisk med den på T52, som var beteckningen på min mtb. Radiohytten var ungefär lika stor som en dubbel ikeagarderob.

Sen skulle min karriär i kungliga flottan vara över. Trodde jag.

Men 1970 kom en inkallelseorder till repetitionstjänstgöring.
Det blev 11 intensiva dagar på sjömätningsfartyget Johan Månsson där jag gick vakt om vakt med en telegrafie högbåtsman.

Tyvärr minns jag inte ett dugg av hur radiostationen ombord såg ut och någon kamera hade jag inte heller med mig.
Troligtvis vad det även där samma utrustning som på HMS Hanö och HMS T52.

Även på museet har denna fina lilla sändare funnits men av någon outgrundlig anledning skrotats.

Matts Brunnegård

Det här inlägget postades i Radioinfomation och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.