Radiolas jubileum 1939

Svenska Radio Aktiebolaget (SRA) grundades 1919 och det är i år alltså jämnt hundra år sedan. Redan när företaget skulle fira de första tjugo åren så valde man att slå på stort. Varumärket Radiola hade egentligen inte tjugo år på nacken, för det registrerades först i början av tjugotalet. Det fästes dock ingen större vikt vid. I samband med jubileet valde de att ge ut en reklamskiva. Den smått legendariska ”Jag har en liten Radiola”, med Alice Babs och Unionorkestern. Skivan finns dels förstås i Radiolas egen version, med Radiola etikett och dito pappfodral, men även i en utgåva i Sonoras ordinarie röda serie (med skivnummer 3552). Swingversionen med Alice Babs är tämligen välkänd och kan någon gång dyka upp i ett radio- eller TV-program än i dag. Betydligt mindre känd är baksidan där Gösta Jonsson sjunger samma låt i ett tangoarrangemang av Willard Ringstrand.

Tanken var nog att en jubileumsskiva skulle innehålla både tradition och senaste modet. Det kan faktiskt vara Sveriges mest spelade reklamskiva någonsin, (möjligen utmanad av Mjölkcentralens ”Kaffe utan grädde” från 1938) så satsningen lyckades tydligen mycket väl.

Sist och slutligen handlade ändå jubileet om att sälja fler radioapparater och att befästa sin ställning på marknaden. Då gällde det för konstruktörer och formgivare att verkligen ha något nytt och övertygande att komma med. Utgångsläget var inte särskilt lätt eftersom föregående säsong – 1938-39 – redan hade bjudit på en stor nyhet. Den hade fått namnet ”Eterns Lyxexpress” vid sidan av det mer prosaiska Radiola 386. Elva förinställda stationer kan väljas med var och en sin knapp. Skalan är motordriven och stannar automatiskt på rätt station. En fjärr-kontroll (med sladd) och extra högtalare, med volymkontroll, kunde även köpas till. Ägaren kunde själv bestämma och ändra stationerna för knapparna. En lucka på radions högra sida avslöjar en mekanisk lösning, som påminner en del om ett kopplingsur. Där kan ”ryttare” flyttas och skruvas åt på de ställen som önskas. Naturligtvis kan motorn också kopplas ur med en knapp, så att avstämningen görs helt för hand som på en vanlig radio.

Det här problemet löste snarare marknadsavdelningen än konstruktörerna. Modellen fick helt enkelt vara kvar i försäljningsutbudet även för 1939-40. Nytt toppnummer bland bordsmodellerna blev istället typ 395. Det är en mycket stor och tung radio med ett utseende som ansluter till det vi i vår tid brukar klumpa ihop som ”snedskalor”. Även ”Eterns Lyxexpress” och många andra Radiolor både före och i synnerhet efter jubileumsåret kan gott förtjäna benämningen snedskala. Nutida samlare av radio–apparater brukar ofta rata dessa utifrån att de hör till en epok med likriktad formgivning och få verkligt betydande tekniska nyheter. Här framhålls dock just formgivningen av Radiola 395 som viktiga finesser. Skalan, som alltså är placerad högst upp på framsidan, lutande så att den också täcker delar av ovansidan, har gjorts så lång att den täcker i stort sett hela lådans bredd. Den kallas storstilad och därmed lättläst. Detta kombinerat med de stora rattarna och fininställning ska göra det enklare att hitta stationerna. Fronten med rattarna och högtalaren, som är extra stor, lutar i sin tur också något bakåt, så att ljudet blir lite uppåtriktat. SRA kallar detta för Radiolas ”fristående ljud”.

En annan mer påtaglig finess på typ 395, som faktiskt är ny (åtminstone då för Radiola och svensk marknad) är den så kallade ”Sverige-knappen”. Knappen kopplar in en egen avstämningskrets, som kan ställas om till mellan- eller långvåg och sedan på önskad station, med reglage på baksidan av radion. Meningen är att man ska kunna lyssna på t.ex en utländsk station, med musik och sedan koppla om till dagsnyheterna från närmaste svenska sändare. När nyheterna gått kan man koppla tillbaka till musiken, utan att behöva leta upp stationen på skalan igen. Själva knappen är en vippbrytare placerad mycket iögonfallande på fronten, mitt under skalan. När den aktiveras så tänds ett område nedanför magiska ögat, där det står SVERIGE med stora bokstäver. Radiola 395 kostade just också 395 kronor i såväl växel- som allströmsutförande. För samma pris kunde man köpa eterns lyxexpress om man istället föredrog den.

Ytterligare två bordsmodeller hör till jubileumsserien. Typ 394 har en mindre låda och är hundra kronor billigare än 395:an. Den är annars vad gäller utseendet tämligen lik toppmodellen. Det som faktiskt tydligt saknas är ”sverigeknappen”. Sannolikt är högtalaren betydligt mindre och en hel del andra tekniska förenklingar, som inte syns utifrån, har säkert gjorts. I reklambroschyren står dock bland annat ”…där finns ingenting onödigt men inte heller något som saknas…”, så det här var nog storsäljaren för säsongen. Minsta radion heter 392 och är faktiskt en rak mottagare, avsedd främst för lokal-stationen. Priset för den var bara 132 kronor. Den är betydligt mer lik tidigare Radiolor i utseendet. Skalan är relativt liten och sitter till höger på fronten, med de tre
rattarna nedanför. Högtalaren befinner sig på frontens vänstra sida, men högtalartyget täcker även området runt skalan och bakom rattarna. Textil som täcker hela framsidan, var ett nytt grepp för året. Just den detaljen i formgivningen, blev ett signum för Radiola och kom att hänga med större delen av 40-talet.

Den lyxigaste modellen i jubileumsserien var ändå en golvmodell. Radiogrammofonen 398, som enligt reklambroschyren har en specialbyggd radiodel, med alla jubileumsseriens finesser. Man får väl tro att det även inbegriper sverige-knappen, men nedanför skalan där man hittar den på typ 395, är det tomt. Möjligen sitter den på vänstersidan av apparaten. Priset var 795 för växelström och 835 för allström. Det står också att den har en grammofon med skivväxlare som man inte behöver vara gymnast för att komma åt. Hela fronten med högtalaren, nedanför rattarna, är säkert öppningsbar som en lucka och skivväxlaren följer nog med ut på en glidande hylla. Gissningsvis sitter det en Garrard RC6 i den, men tyvärr saknar jag mer detaljerade tekniska data. Däremot är det uppenbart att ingen av modellerna i 390-serien, som alltså hör till säsongen 1939-40, har någon motordriven skalinställning. Ville man ha det fick man som sagt köpa en 386:a, från fjolårets program.

Det här med att kunna ta in förinställda favoritstationer med tryck på knappar, var en idé som redan var flera år gammal i radiobranschen. Däremot var den ganska ny på den svenska marknaden. Till säsongen 1938-39 hade AGA-Baltic, Dux, EIA, Philips och Radiola, nästan samtidigt, tryckknappsmodeller som nyheter. I olika fall kunde man köpa enklare varianter med mekanisk knappinställning eller lyxigare, med motordrift och fler knappar. Philips fortsatte även 1939 och några år in på 40-talet att bygga den här typen av mottagare, men för samtliga de andra märkena tog konceptet ett tvärt slut. Kriget var säkert en bidragande orsak, men faktum är att de verkar ha dragit öronen åt sig redan innan krigsutbrottet. Tryckknappsinställningen ska ha varit behäftad med en del ”barnsjukdomar”, som man inte lyckades lösa fort nog för att rädda dess rykte. Frekvensdrift kunde exempelvis inträffa av temperaturskäl och elektronisk kompensation för sådana problem var otillräcklig eller saknades. Avstämningen med knapp blev inte alltid så knivskarp som man utlovat i reklamen och tekniken gjorde dessutom apparaterna så dyra att kunden förväntade sig mycket av dem. Sen hade säkert ändå kriget skulden för att tillverkarna blev tvungna att spara på bland annat metall och att finessen sågs som onödig lyx.

Radiola var alltså långt ifrån ensamma om att bygga apparater med knappinställning, men de följde en trend även när de övergav konceptet. Svenska Radioaktiebolagets jubileum avlöpte i alla fall väl och Radiola stärktes som varumärke. Försäljningen gick rätt bra under krigsåren och ännu bättre efteråt. Deras kännemärken etablerades i jubileumsårets möbelstil, med mycket tyg på fronten, övergång till användande av ljusare träslag och stor, snedställd glasskala högst upp på lådan. Även Sverige-knappen blev en framgång och följdes upp av andra tillverkare, som t.ex. Luxor. De valde dock att kalla den lokal-knapp. Och även om produktionen är nedlagd och märket inte använts sedan 1980-talet, händer det fortfarande att man i radion kan höra Alice Babs, glatt besjunga sin lilla Radiola.

Anders ”soda” Söderström

Det här inlägget postades i Radioinfomation och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.