På korta våglängder.

Mitt radiointresse började under min skoltid i Malmö. Det fanns en radioaffär på Davidhalls torg, inte långt från det magnifika Polishuset, där man kunde köpa byggsatser av olika slag. Att det var lätt att göra om en enrörs superregenerativ mottagare till en sändare det visste alla grabbar på min skola som var intresserade av elektronik. Vi kunde sitta och snacka med varandra på 27 MHz, tror jag att det var, över distanser på upp till en mil. En dag gick det snett. Vi hade lyckats komma för nära de frekvenser som Malmöpolisen använde, och en i gänget fick besök av någon myndighetsperson som konfiskerade hans utrustning.

På Lundavägen fanns Malmö Hemgårdar, och även om det var en dryg mil att cykla dit så besökte jag ofta stället. Där fanns det en radioklubb med en egen station, och vi små- pågar fick stå i ett yttre rum och höra när de stora pojkarna hade spännande QSOn. Jag blev speciellt intresserad av olika försök på två meter, men det visade sig mycket svårare att bygga för dessa högre frekvenser än det hade varit på tio metersbandet. Jag tror inte att vi lyckades bygga några tillförlitliga sändare och det fanns ju inte så mycket trafik att lyssna på, så intresset höll inte i sig så länge. Detta var alltså i början på femtiotalet.

Men år 1955 så började Radiotjänst att sända P2 på UKV, ja vi sa så till en början. Att kalla frekvensbandet mellan 88 och 100 MHz för FM är ett senare påfund. Det var inte många radioapparater på den tiden som hade ett UKV band, så lösningen blev en liten rödochsvartflammig låda som man ställde bredvid eller ovanpå radion. Att koppla in en sådan låda till radion var ju inte raketvetenskap precis, men många drog sig för att mixtra med sin radio. Detta blev ett utomordentligt tillfälle för mig att hjälpa till med installationen och instruktionen om hur utrustningen skulle handhas. UKV-tillsatsen anslöts till grammofoningången, oftast parallellt med grammofonens kristallpickup, för man ville ju kunna fortsätta att spela grammofon trots nymodigheten med P2. Sedan fick man fixa en antenn med 75 ohms bandkabel. När jag ville sätta upp antennen på väggen bakom radion hördes högljudda protester från frun i huset som inte ville ha några förskräckliga trådar på väggen. Så trots att mottagningen oftast blev sämre med en antenn som låg på golvet så fick det bli lösningen, hellre än en dipolantenn av bandkabel på väggen.

Varför dessa minnen? Jo, Radiomuseets amatörradiostation har saknat en tvåmeters station sedan någon tid. Nu har detta delvis löst sig genom att det finns en Yeasu FT-5100 FM-transceiver på plats. Apparaten klarar för övrigt både två meter och sjuttio centimeter, men eftersom vi inte har någon bra antennomkopplade för högra frekvensen så kör vi bara tvåmeter. Den mesta trafiken på tvåmetersbandet går via repeaters, och för det mesta står vår station inställd på frekvensen 145,650 MHz som är frekvensen för Göteborgs Sändaramatörers tvåmetersrepeater. De andra repeatrarna i Göteborgstrakten är också inprogrammerade, men det är inte mycket trafik att lyssna på.

Som sagt är detta en FM-apparat, och det förekommer ju trafik också med USB och CW. Vi hoppas därför att vi en dag får möjlighet att byta ut Yaesun med en mera kompetent transceiver. Till dess alla våra radioamatörer, var så god och prova att köra två meter på SK6RM.

Bo Sörensson

Det här inlägget postades i Radioinfomation och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.