Om arméns radiobuss 800 W Bl m/43


Tidigt 2019, i NfR 121, hade Lars Hallin en liten artikel om arméns radiobuss 800 W Bl m/43.
Bussens linjer var bekanta för mig, eftersom jag hade sett den tidigare – i mina föräldrars gamla fotoalbum.

Under andra världskriget hade upprustningen av det svenska försvaret gjort att behovet av
kommunikation mellan olika militära enheter ökat kraftigt. Kungliga Signalregementet var baserat i Stockholmsområdet men hade mindre avdelningar, på militärspråk ”detachement”, på några andra platser i Sverige. Min pappa Arne, SM6CK, gjorde lumpen strax efter kriget 1946-1947 på Signalregementets kompani i Skövde.

Detta flyttades några år senare och utökades till Kungliga Göta Signalregemente (S2) i Karlsborg, men det är en annan historia.

Sista halvåret av hans grundutbildning, från oktober 1946 till april 1947, bestod av en specialutbildning på vad pappa kallade ”800-wattar´n”, dvs just denna radiobuss.

Den hölls bland annat på Signalregementets område Lilla Frösunda i Solna, som var en del av det dåvarande militära övningsområdet Järvafältet.

Här hade Arméns Fälttelegrafkår under tidigare decennier bland annat experimenterat med både spaningsballonger och brevduvor.

Radiobussen hade tagits fram under andra världskriget, främst för flygvapnets nya organisation som fram till 1947 hade beställt 66 bussar med benämning TMR-9,
men också en variant för armén som beställt 20 stycken, och då kallades 800 W Bl m/43.
Bussarna hade en 6-cylindrig bensinmotor på 130 hk, chassi från Scania Vabis och kaross från Hägglund & Söner.

Båda varianterna hade kortvågssändare med 800 W uteffekt på telegrafi (A1), men TMR-9 hade dessutom sändare både för långvåg och VHF.

Båda varianterna hade också två mottagarstativ med två mottagare i varje. På taket fanns en 12 m hög fällbar stegmast i fyra sektioner till sändare, samt en 4 m hög stavantenn för mottagarna. Dessutom fanns en mindre marschantenn.

Radioanläggningen, som levererats av SRA, drevs av en egen generator som också kunde matas med yttre trefas.

Materielvård av radiobussen

Pappa, som gick bort 2004, pratade inte så mycket om denna radiobuss och när jag några år senare gick igenom gamla fotoalbum, så upptäckte jag att han hade tagit några foton under grundutbildning och repmöten från vintern 1946-47 fram till tidigt 1950-tal.

Något foto kan jag placera med hjälp av någon vägskylt som skymtar fram, annars är platserna tyvärr okända. Bussarna utgick slutligen ur krigsorganisationen 1973, men eftersom det inte finns så många foton på dem när de var ute på förband, så kan de vara av intresse att visa dessa för en större publik.

Detalj av sändarens 12 meter långa stegantenn av aluminium.
Tidig vår 1947. Om någon i läsekretsen känner igen kyrkan, så får ni gärna höra av er. Min gissning är någonstans i Mälardalen
Stationsplats valdes efter möjlighet att ansluta yttre trefas, men varken spänningsnivå eller kontaktdon var standardiserade vid denna tid på sena 1940-talet, utan kunde variera beroende på var man befann sig. Bussens generator klarade att kopplas till 220, 290, 380 eller 500 V yttre trefasnät.
Det inhägnade området och de välputsade bussarna talar för att dessa foton är tagna på S1:s område Lilla Frösunda i Solna.

Dag Johansson

Det här inlägget postades i Radioinfomation och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.