Maritex kustradio

Bilder kustradio

Maritex medförde nytt arbetssätt för telegrafisterna på kustradiostationen i Onsala. Det var inte alltid enkelt för en ung datatekniker att förklara hur allt det nya skulle hanteras. Vi hade två ambassadörer som hjälpte till att informera/utbilda operatörerna: Sven Grenius och Einer Fors. Per-Erik Sahlén tog över när Einer pensionerades 1981.

Datorn som styrde Maritex

Den nya PDP11/20 levererades till kontoret i Högsbo. Där tillbringade vi många nätter med utveckling och tester av systemet. Operativsystemet var outvecklat och drivrutiner saknades. Jag programmerade bland annat drivrutiner för ARQ och analoga telexstationer där var man tvungen att programmera in fördröjningar. När det blev dags för tester flyttades datorn till kustradiostationen i Onsala. 

I kustradiostationen i Onsala inreddes ett speciellt rum i källaren för Maritexutrustningen. Eftersom man var rädd för att datorn skulle störa den känsliga mottagarutrustningen på kuststationen kapslades hela rummet in i ett kopparskal. En viktig inredningsdetalj var den anti-statiska golvmattan. Färgvalet diskuterades länge och väl – den blev röd.

De första åren då Maritex drevs halvautomatiskt arbetade telegrafisterna i källarrummet tillsammans med Maritexutvecklarna. Arbetsmiljön var inte bra för någondera parten. Så småningom flyttades telegrafisternas arbetsplats till övervåningen och Maritex blev helautomatiskt.

Här är den första datorn: en PDP11/20.

Det fanns flera fabrikat av mini-datorer på marknaden t ex Hewlett-Packard, Honeywell

Digital Equipments PDP11/20 var den första “realtids” datorn. Till skillnad från övriga minidatorer var den interrupt-styrd dvs den agerade på händelser i anslutna enheter alltifrån skivminne, ARQ-er till telexstationer. Föregångarna till PDP11 serien var uppbyggda på helt annnat sätt. Deras minne var indelat i “sidor” till skillnad från PDP11 som kunde adressera hela minnesutrymme direkt. Detta förenklade programmeringen. Kärnminne, som var PDP11/20-minne, var dyrt och kodningen måste hela tiden optimeras.

Den var till en början bestyckad med 48 Kbyte kärnminne, men utökades senare med en 16 Kbyte expansionslåda till priset av ca. 30.000:- (Mats kommer ihåg detta då Lindblom höll på att bli skogstokig när han såg priset 🙂 Så maskinen blev då fullbestyckad 64 Kbyte. Eftersom minne var dyrt gällde det att optimera programmeringskoden(assembler).

För att starta upp datorn knappades Bootstrap loader in via switchregister, därefter lästes en hålremsa, Absolute-loader, in och sedan kunde man börja med programmen.  

Maskinen hade en fix-head disk på 256KB – ja just det kilobyte. Den hade problem då diskade vi den i handfatet på toaletten.  

De två maskinerna PDP11/84 som kördes i slutet av Maritex-eran var bestyckade med 4 Mbyte var. Dessa maskiner hade hårdvarubaserad memory management med 22 bitars address till minnet 

 
Dectape fanns också.  Det var Digital Equipments egen bandstation. 

Debiteringsunderlag lagrades på DECtape. För att få in Maritex-underlaget i Televerkets debiteringsrutiner för stordatorer körde vi DECtapen till medicinarbergets datacentral som omvandlade den till en floppydisk med format som kunde läsas av debiteringssystemen. 

Maritextrafiken kunde inte faktureras direkt till redarna som krävde att få EN räkning på de tjänster de köpte från Televerket  

Lite om tester…..

Tester var viktiga—Åke var bra på att trycka på tangenter som vi andra hade en inbyggd spärr för att använda . 

Vi hade ett problem med en test som inte fungerade och försökte hitta en lösning. Lösningen kom från oväntat håll. DEC skickade ut uppdateringar till operativsystem ofta kunde uppdateringarna vara kritiska(oftast säkerhet) och då ringde man och frågade om vi uppdaterat. En gång fick vi en uppdatering som inte fick köras på vår modell. Jag(Margareta) kunde inte låta bli att testa. Då hittade vi varför våra tester inte fungerade. DEC fick uppdatera vår maskin så att den fungerade. 

 En jul testade jag(Margareta) telexprogrammet på Göteborg radio Onsala. På nyår kopplades alla telexväxlar i hela Sverige om för Maritex.  Telexstationerna var analoga och det krävdes många extraloopar ( tidsfördröjning) i programvaran för att telexväxlarna skulle hinna med.