Luxor Tripp

I början av 1950-talet var Luxor i Motala ett expansivt företag i hemelektronikbranschen. De hade breddat sortimentet från bara radioapparater, till att även omfatta skivväxlare och trådspelare. Strax efter kriget hade de köpt konkurrenten Skantic och ökat sin marknadsandel i Sverige ytterligare, samtidigt som exportmöjligheterna utnyttjades väl då många länder i Europa strävade med att återuppbygga sina industrier.

Reseradio var på inget sätt något nytt område för Luxor och inte heller för branschen i stort. Det fanns en uppsjö av bärbara apparater för batteridrift på marknaden. Ibland även kombinerade med möjlighet att ansluta dem till elnätet. Oftast var lådan gjord av trä och lackerad i någon färg, som skulle tåla att utsättas för lite fukt och stå emot repor någorlunda. Ett handtag på ovansidan och rattar, skala och högtalaröppning på framsidan, var det vanligaste utseendet. Det fanns dock andra lösningar och Luxor var ingalunda först med att bygga en apparat med lock över alla reglage, som skulle skydda dem. Baltic radio hade en modell i resväskformat redan 1930 och många andra varianter såg dagens ljus under mellantiden.

Det nya med ”Tripp” var en kombination av smart formgivning och smart marknadsföring. Hur Luxor bar sig åt för att produktplacera den i en Amerikansk storfilm vet jag egentligen inte. De versioner jag hört går ut på att det skulle ha varit en kombination av tur och skicklighet. Att de som jagade rekvisita ville ha en radio som såg Europeisk ut och att den skulle lämpa sig för en modemedveten, ung kvinna. På något sätt fick de se en Luxor Tripp och någon på företaget fattade galoppen och hakade snabbt på möjligheten att få publicitet. Filmen fick den svenska titeln ”Prinsessa på vift”, men i original heter den ”Roman Holiday”. Den utspelar sig i Italien och handlar om den unga prinsessan som vill roa sig utan att bli igenkänd och den amerikanske kändisreportern som vill göra reportage, men förälskar sig i henne. Den redan ganska kände Gregory Peck, i rollen som reportern och den då tämligen okända Audrey Hepburn, som prinsessan. En roll som hon fick en Oscar för och det gjorde ju inte reklamen sämre för Luxor.

Personligen tror jag att det var snilleblixten att sätta en liten sminkspegel i locket till radion, som sålde in den bland många kvinnor. Kanske var det också det som fick den att platsa i filmen. Vem på Luxor som kom på idén får vi väl tyvärr aldrig veta. Hur som helst så kom filmen 1953 och det verkar som om radion kom ut samma år. En liten reservation för att det lär förekomma ovanliga, tidiga exemplar med läderhandtag och blanka beslag, som kanske byggdes redan 1952. Bytesprislistor anger dock 1953, som första år och apparaten som förekommer i filmen har handtag och beslag av vit plast, liksom de allra flesta andra. Första versionen av plastbeslag till handtaget fästes med skruv inifrån lådan och de vill ofta gå sönder. Luxor upptäckte antagligen själva problemet, för senare versioner har långa skruvar, med utifrån synlig skalle och mutter på insidan.

Reseradion ”Tripp” var en enorm försäljningssuccé för Luxor och även Skantic fick sälja sin version av den. Det är alltså en mycket vanlig radio även på dagens samlarmarknad. Däremot är det som med ”dasslocket” så att det egentligen rör sig om ett antal snarlika modeller som sålts under en följd av år. Den kunde redan från början fås med eller utan möjlighet till nätanslutning och prisskillnaden var då ungefär sjuttio kronor mellan alternativen. Luxor R 10 och R 12, de första batteriversionerna, kostade strax över 180 kronor och WB 21, med nätanslutning drygt 250 kronor. Förutom att locket är försett med en liten spegel, så har det också en inbyggd ramantenn och ett metallbleck som mekaniskt påverkar strömbrytaren när locket stängs. En smart detalj som säkert sparat mycket batterikostnader för sina ägare genom åren.


Höljet beskrivs som okrossbart och det är faktiskt robustare än man kan tro, men ändå en viss överdrift. Vad som däremot inte är okrossbart är plastlocket på baksidan av de nätanslutna versionerna. Under locket finns en plastsköld att linda upp sladden på och ett hål att placera stickkontakten i. Locket ska sedan fällas ned över sladden och låsa den på plats. Idag är de flesta lock trasiga eller försvunna och de som finns kvar är ofta mycket sköra. Var försiktig om du har det i behåll. Försök heller aldrig att lyfta eller bära en Tripp, genom att hålla enbart i det öppna trälocket. Det slutar nästan garanterat med sönderbrutna delar vid gångjärnen. Om apparaten ska öppnas för batteribyte eller inspektion, så lossas skruven i den främre plastfoten på undersidan och när locket öppnas kan även innanmätet fällas upp på separata gångjärn. Glöm inte att sätta tillbaka fot och skruv efteråt. Drag inte åt skruven för hårt. Plastfoten kan lätt gå sönder.

Det finns som sagt fler versioner. R 10 och R 12 (ca 1953) R 14 (ca 1955) och till sist R 141 (ca 1957). De nätanslutna heter i tur och ordning WB 21, WB 26 och WB 261, samt specialmodellen WB 22, som har mellanvåg och kortvåg, istället för långvåg. På den saknas skalan i mitten och istället har rattarna på ömse sidor individuella skalor omkring sig. Denna modell är klart ovanlig och sannolikt finns den även i batteriversion. I så fall är nog modellbeteckningen R 10 på den och den första ”vanliga Tripp” är R 12. Motsvarande versioner sålda som Skantic är:S 5, S 7, S 8, S 81 respektive SV 15, SV 16 och SV 161. Det är troligt att S 5 är kortvågsversionen för batteri, medan SV 15 E är beteckningen på en nätansluten version med kortvåg. Luxor exporterade Tripp till många länder och det är möjligt att kombinationen MV – KV var mer gångbar på någon av utlandsmarknaderna, men i Sverige verkar försäljningen ha varit blygsam. Trots det fanns den kvar i utbudet åtminstone till 1957.


Plåten i fronten, under locket, kan åtminstone på några modeller förekomma i en ljusgrön färgton, men det är inte alls givet att den harmonierar med lådans färg. Vanligast är en bronsfärgad hammarlack, som finns i två nyanser. Sena modeller har istället ljusgrå färg på plåten. När det gäller färgkombinationer på höljena så verkar det finnas ett ganska stort antal. Äldre modeller är enfärgade, om man nu kan säga det om en ”sprick”-lack. Vad jag menar är att hela höljet har enhetlig färg, men färgen i sig har en spräcklig kombination av en grundfärg och en underliggande, vanligen guldliknande färg. Mest har jag sett bruna, men även ljusgult, grönt, rött och blått förekommer som grundfärg. Senare typer är vanligen tvåfärgade, där även bottendelen är lackerad så att det ser ut som om lådan har två lock, med ett avvikande färgparti runtom mitten. Det förekommer ofta en tredje färg, som en smal rand i vitt eller guld, mellan de båda andra färgerna.

De sista varianterna av ”Tripp”, som kom i slutet av 50-talet då transistorapparater redan konkurrerade om reseradiomarknaden, har grå och lite plattare rattar än de ursprungliga benvita. Höljena på dem är sannolikt alltid tvåfärgade. Det är i alla fall de enda jag stött på. Färgen är inte längre högblank spricklack, nyanserna är nya och de framstår som mattare än tidigare. Trots alla versioner och lång tid på marknaden, så förblev ändå rören de samma under hela produktionsperioden för Tripp. De är DK92, DF96, DAF96 och DL94. Ibland kan delvis de amerikanska rörbeteckningarna vara utskrivna, men det är likväl samma röruppsättning. Det hindrar förstås inte att kopplingarna kan ha förbättrats över tid ändå, men Tripp sålde nog mer på utseende och praktiskt format än tekniska prestanda.


Kärt barn har många namn, brukar det heta och givetvis har även Tripp sina smeknamn. Vanligast är nog ”Damradion” eller ”Flickradion”, men även ”Beautyboxen” och ”Spegelradion” förekommer. Säkert har många damer bättrat på sminket, eller borstat håret under resan, framför locket till en Luxor Tripp. Troligen har väl en och annan herre rakat och kammat sig, med hjälp av den lilla spegeln också. Mest en nödlösning ändå då spegeln är väldigt liten och svår att komma nära, med själva apparaten i vägen. Sen har radion förstås främst fått göra sitt huvudsakliga jobb som nyhetsförmedlare och underhållare, så länge batterierna medgivit. Batterier, som för övrigt skiljer sig åt lite beroende på om det rör sig om en nätansluten modell eller inte. Nätdelen behöver utrymme och lämnar då bara plats för ett 67,5 Volts lådbatteri till höger, med ett 4,5 Volts platt ficklampsbatteri ovanpå, för glödströmmen. De rent batteridrivna har plats för ett 1,5 Volts lådbatteri till vänster och ett dito 90 Volts till höger. Den högre anodspänningen bör kunna ge lite starkare uteffekt till högtalaren i det senare fallet. Då är också glödtrådarna parallellkopplade, medan de i det första fallet måste ha kopplats i någon kombination som troligen inbegriper förkopplingsmotstånd.

Kanske är det Sveriges vanligaste, rörbestyckade reseradio, som jag har skrivit om här. Produktionen kan ha startat redan 1952, även om 1953 är troligare, och åtminstone försäljningen pågick enligt prislistor ända till 1960. För den som vill skaffa någon slags komplett samling av de olika varianterna, blir utmaningarna ändå ganska många. Utgåvan med MV och KV ser man inte så ofta i Sverige, men kanske är den vanligare i något av länderna Luxor exporterade till. Skantic apparaterna förekommer mera sällan än Luxor. Om man räknar Skantic som egna typer så finns det totalt femton olika modeller att hålla reda på. Därtill kommer att det totala antalet färgkombinationer som dessa olika modeller tillverkats i är okänt. För den som vill ha ett ex av varje möjlig variant, vad gäller märke, typ, och färgkombination, riskerar det att bli en väldigt omfattande samling, som kan ta åtskilliga år att få ihop. Om man nu någonsin kan bli säker på när samlingen är komplett.


Anders ”soda” Söderström

Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.