En radiohistoria från det glada 50-talet

Kommendörens fru hade syjunta med flottiljens officersfruar. Det hör till yrket – det är nämligen ett yrke, fast fullständigt obetalat att vara kommendörsfru – att verka för sammanhållningen inom flottiljen även på kvinnolinjen och f ö även inom olika befälskategorier. Det är kanske inte alltid det lustigaste kalas man kan tänka sig, detta kafferep; inte precis disciplin men rangordning har alltid varit ett område som kvinnan behärskar vida bättre än mannen. Det ankommer då självfallet på ’kommendoran’ att överbrygga männens rang och lätta på stämning och umgängelseton.

Denna historias kommendora fann ett på den tiden mycket aktuellt och mycket neutralt ämne – hon talade om radio och glädjen av en sådan apparat i familjelivet. De flesta familjer hade redan då en radioapparat. Det blev fråga om räckvidder:

”Min man har en mycket bra radioapparat med sju rör; när vädret är gynnsamt kan man faktiskt ta in stationer i Japan på den”.

Kommendörkaptenens fru:
”Vi har naturligtvis inte en sån apparat som Kommendören, men med våra fem rör kan vi i regel ta in hela Europa”.

Kaptensfrun:
”Vad vi hör på vår trerörsapparat är Skandinavien och vi är så glada att ha kontakt med grannländerna, för min man har haft så mycket med dem att göra under sin tjänstgöring som marinstabsaspirant”.

Löjtnantsfrun:
”I vår lilla tvårörsapparat hör man bara Sveriges Radio, men vi håller på att försöka spara ihop pengar till en bättre”.

Den alldeles nygifta fänriksfrun var inte så helhjärtat intresserad av samtalsämnet och hade inte ägnat mer än ett halvt öra åt diskussionen; hennes tankar i övrigt gick i andra banor. Plötsligt fann hon sig emellertid i blickarnas centrum med krav på ett omedelbart yttrande i frågan. Det kom:

”Min man har bara en enrörsapparat, men när den står på hör jag änglarna sjunga!”

Ur ”Det militära skrattet” av S A Odelberg 1956

Det här inlägget postades i Radioinfomation och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.