På 1950-talet när jag DX-ade var detta dx-arnas Rolls-Royce.
Detg är en AGA 1771, tillverkad 1946 och kallades ibland för soffan.
LV/MV/KV1/KV2 och bandspridning på 3 band. Har separat HF-förstärkare och
pushpullkopplad slutförstärkare med 5 watts uteffekt.
Nypris 641:-
Matts B.
Då kante radiovågera lättare.
Fôrre gången feck I följa mä mäk hundra år tebakers i tia, å dä tänkte ja i sulle få gära denne gången mä. Nu grunnar du la kanske på um ja har föllt hundra, dä har ja inte. Men ja har hört gammelt fôlk berätta um saker å ting.
#
När ja setter å skriver di häre raera har ja på radion så ja har koll på nuhetera. En vell ju gärna va uppdaterater. Um en va känder för å va uppdaterater för hundra år sen, då handla dä bara um sockna, å knappt dä.
Då hade di ingen radio ute på lansbögda. I di store stära fanns dä nôket di kallte för rundradio, men den kunne di bara lussna på i stan. I metten på 1920-talt, då ändra dä säk. Då börja Radiotjänst sända över hela Sverige, men dä va bara nôka timma på kvällen, har ja hört säganes.
#
Te å börja mä fanns dä inga radioapparater å köpa å dä va inte i alla sockner di hade elektrisker ström heller. Velle en höra på radio feck en köpa en apparat di kalla kristallmottagare. Den hade ingen högtalare, utan en feck ha hörlurar på säk, så dä va bara en te likers sum kunne höra på radion. Å så va en tvongen å ha en höger antenn utanför stûva, å dä va inte så enkelt å sätta upp.
#
En utå mina fôrste arbetskamrater hette Markus, å han jobba i en affär di kalla för Calle Billis. Di va fôrst mä å sälja kristallmottagare i Vårgårda. Markus hade fått lära säk hur en installera en sôdden radio, så när di sålt en apparat feck Markus åka hem te kunden å installera. Så här berätta Markus att dä kunne gå te.
#
En feck börja mä å sätta upp en rätt höger stôlpe i ett trä ett stöcke ifrå stûva. Så fäste en fast en trå i stôlpen, ja tror dä va en kôppertrå. Den andre änden utå trån satte en fast högt upp på stûva. Sen fäste en en trå på den långe trån rätt nära vägga å drog nern te fönstert å in te apparaten. Å för dä mesta ble dä bra ljud.
#
Ätter ett tag kom grannen te den sum Markus hade vart hos, å beställde en kristallmottagare, för han velle ju inte va sämmer än grannen. Nu va dä inte lika enkelt sum fôrre gången. Denna stûva låg i ena sluttning. Men Markus klarte åt, men ledninga frå stôlpen te stûva luta rätt mö, så kunden va orolier att han inte sulle få så bra ljud. Markus logna nern. Du fårt bättre, sa han, nu blir dä lättare för radiovågera å kana ner i apparaten, så du får ett bätter ljud. Å då ble kunden nöjder.
#
Ätter nôka dar kom den fôrste kunden tebakers te Markus å krävde, att han sulle få en sluttande ledning, precis sum grannen, han velle ju ha lika bra ljud. Nu ble ja lite ställder, sa Markus, va sulle ja gära. Ja åkte dit å flötta upp stôlpen högare i trät, å då luta bägge antennera, å bägge gubba ble nöjda å glaa. Å ja mä sa Markus.
Håkansson
20210406
Kåseriet har tidigare varit publicerat i Alingsås Tidning
Du kanske har sett museets Standard Radio SR 25 (RM01832) som är placerad på avdelningen Fartygsradio? Men för min del började intresset för mottagaren på ett helt annat sätt.
”SR 25 är en 16-rörs superheterodynmottagare som täcker frekvensområdet 0,52-30 Mp/s i 6 band och är avsedd för mottagning av telegrafi, telefoni och high fidelity rundradio. Mottagaren är helt konstruerad och tillverkad i Sverige. Den lämpar sig för all slags radiotrafik i såväl fasta som mobila stationer. Till mottagaren kan anslutning ske för diversity-, frekvensskiftstelegrafi och panoramamottagning. SR 25 har ett synnerligen robust utförande och uppfyller bl.a. fordringarna i den av Ministry of Supply i England utgivna Interservice Specification K 114”
Det här var min första kontakt med Standard Radio SR 25. Jag hade köpt en större samling Populär Radio och på baksidan av aprilnumret från 1956 fanns en helsidesannons av från Standard Radio där mottagaren presenterades och jag föll genast för den. Idag finns två stycken SR 25 i min samling, varav den ena är en prototyp som blev Standard Radio´s referensexemplar och dessutom har jag en tillhörande högtalare.
Vad var det som gjorde att jag föll för SR 25:an mer än att vi har samma födelseår? Jo, den har i stort sett allt som en heltäckande mottagare från den tiden kunde ha. Den var helt enkelt flaggskeppet bland Standard Radios rörbestyckade mottagare. Både specifikationer och utförande var av högsta klass. Efter andra världskriget fanns ett behov av att få fram nya mottagare inte minst till handelsflottan. Standard Radio hade en del marinmottagare i sitt sortiment, men var mest kända för sina sändare och hade ett oförtjänt rykte att inte göra mottagare. Ändå hade man mottagare som SR-21 och SR-41 med flera i produktportföljen. SR stod för ”Ship Receiver” och på motsvarande sätt hette deras sändare ST ”Ship Transmitter”. Televerket hade på den tiden stort inflytande på den professionella radioutrustning som utvecklades i Sverige och man upprätthöll en konkurrenssituation mellan Standard Radio och Svenska Radioaktiebolaget (SRA). Televerket var troligen med och satte kraven på nya mottagare. Standard Radio ville visa att man var att räkna med även när det gällde mottagare och de planer som började ta form någon gång 1952-53 och blev mer konkreta konstruktionsidéer 1953-54. Det här skulle bli en högstabil mottagare med hög selektivitet. Bland annat bestämde man sig för att inte använda en traditionell vridomkopplare med tillhörande kabelanslutningar för bandomkopplingen utan valde en så kallad ”katakomblösning” – en gjuten låda på skenor som innehöll alla frekvensbestämmande komponenter och som löpte fram och tillbaka när man vred på bandomkopplaren. Motsvarande lösning finns bland annat på vissa modeller från National och har fördelen att man slipper de problem som kablarna mellan vridomkopplaren och frekvensbestämmande komponenter ger upphov till, speciellt på högre frekvenser. Det ger bland annat bättre stabilitet och frekvensnoggrannhet.
Det är ingen tvekan om att SR 25 var en gedigen konstruktion när den lanserades 1956. Det är ett föredömligt mekaniskt bygge. Stabilt byggt, men samtidigt lätt att komma åt för service. Det är påkostade komponenter. Den konstruerades med moderna rörtyper. Spolarna är lindade på keramiska spolstommar. Man har rhodiumbelagda kontaktytor på känsliga ställen (starkt och med goda kontaktegenskaper). I nätdelen sitter en skärmad transformator tillsammans med selenlikriktare (inte likriktarrör, som var vanligt på den tiden).
densatorn för frekvensavstämningen var en mycket fin och mycket dyr produkt från Philips. Och naturligtvis användes högkvalitativa elektrolytkondensatorer från svenska Rifa.
Men ändå blev SR 25 aldrig någon försäljningsmässig framgång. Konstruktionen som fungerade jättebra när den stod i en vibrationsfri miljö var nämligen allt annat än lyckad när den utsattes för de vibrationer och stötar som kännetecknade miljön på dåtidens fartyg. Den fina ”katakomblösningen” passade helt enkelt inte i den miljön. Den tunga gjutna lådan kom i rörelse och den höll inte frekvensen när den utsattes för vibrationer och sjögång. Om båten lutade rejält kunde det till och med vara svårt att över huvud taget byta frekvensområde. Det blev inte så många fartygsinstallationer, åtminstone inte i Sverige. Det är troligt att merparten av SR 25:orna såldes till Spanien. Tyvärr har det varit svårt att få fram mer uppgifter om vart de exemplar som serietillverkades tog vägen. Antagligen tillverkade man ca 150 exemplar av den här mottagaren. Man hade beställt hem material för att tillverka ännu en serie, men de planerna skrinlades och en del av komponenterna lades undan för att bli reservdelar (när det gällde marinradio var man skyldig att hålla reservdelar i 10 år). Som kuriosa kan nämnas att de reservdelar man lade undan av misstag blev slängda långt innan den tiden gick ut och i vissa fall var man tvungna att till höga kostnader skaffa fram nya delar. Så småningom hamnade en del av dessa mottagare hemma hos DX-are och radioamatörer och när SR25:an står stabilt på ett bord, som hemma hos mig, då är det en ren
njutning att använda den. Tillsammans med originalhögtalaren (ett 8 tums högtalarelement i en gjuten aluminiumlåda) så låter den riktigt bra. Reglagen är stora och distinkta, känslighet och selektivitet är bra för denna generation mottagare och visst är det en speciell känsla med en stor analog skala och skenet från skallampor. Kalibrering görs med en kristallkalibrator som ger signal var femhundrade kHz och med hjälp av loggskalan med 3200 punkter så går det att få riktigt bra avläsning med hjälp av interpolering. Den har utgångar för bland annat panoramaadapter, mottagardiversitet (med flera mottagare hopkopplade) och anslutning till extern SSB-adapter (kanske var en bidragande orsak till SR 25:ans korta livscykel att man inte hade inkluderat en riktig SSB-demodulator i mottagaren, vilket en del konkurrenter vid den här tiden hade).
SR 25 blev Standard Radios sista rörmottagare. Efter den dröjde det till en bit in på 60-talet innan den halvledarbestyckade CR-serien tog form (CR-300- serien, CR-91 m.fl.). CR står då för ”Commercial Receiver”, även om många kom att hamna i militära sammanhang.
Ett urval tekniska data (fritt tolkat från databladet):
Känslighet: Bättre än 3μV vid 50 mW utsignal och 14 dB signal/brusförhållande
Selektivitet: 6 områden. Område 4, 5 och 6 kristallfilter. 6 dB bandbredd: 1) 12,5 kHz 2) 7,4 kHz 3) 2,5 kHz 4) 1,7 kHz 5) 1,0 kHz 6) 0,5 kHz.
Kalibrering och avläsningsnoggrannhet: +/- 2 kHz upp till 10 MHz; +/- 5 kHz ovanför 10 MHz (anm. med hjälp av kalibrator och loggskala).Effektförbrukning: 77 W
Vikt: 23 kg (26,5 när jag kontrollvägde!).
Artikeln har kommit till med hjälp av tidigare Standard Radio medarbetarna Rolf Folkesson och Björn Odell som bidragit med mycket information samt Kjell Bengtsson, Nils Pihlgren och Göran Modig som också hjälpt till. En kort beskrivning av mottagaren finns i John Schröders Kortvågshandboken från 1957.
Artikeln ursprungligen publicerad i Eter-Aktuellt nr 2 2011.
Moritz Saarman
Radiomuseets ordförandeklubba är formad som en trådlös mikrofon. Har ni tänkt på det? Jag måste erkänna att det hade jag inte gjort. Jag har tydligen alltid använt den utan att titta närmare. Men visst är det så! Och när det skulle skrivas en artikel ledde klubban mina tankar till mikrofoner i allmänhet, och Radiomuseets samling i synnerhet.
Om vi går tillbaka långt i tiden, i antikens Grekland, ca år 50 f.Kr., fanns teatermasker med hornliknande munöppningar som akustiskt förstärkte rösten på skådespelarna i amfiteatrar, och de var visst tidiga trådlösa mikrofoner! Och de flesta av oss har använt eller varit med när någon annan använt en megafon, i sin enklaste form ett metallhorn. Sådana uppfanns på 1600-talet och vissa kunde projicera en persons röst på två och en halv kilometers avstånd. De används flitigt än idag, och visst kan betraktas som trådlösa mikrofoner.
Elektroniska mikrofoner behövdes för att telefonin skulle kunna införas. Emile Berliner uppfann den allra första mikrofonen i 1877, men den första användbara varianten uppfanns av Alexander Graham Bell, och det kom flera varianter den ena efter den andra därefter. Givetvis med en sladd för strömförsörjning.
Nuförtiden är det ju trådlösa elektroniska mikrofoner för hela slanten. I Hugo Hammars sal har vi två ”myggor” och två handmikrofoner, de senaste av väldigt modernt skick, som är flitigt använda.
På Radiomuseet har vi, enligt databasen, omkring 150 objekt som är mikrofoner, innehåller en mikrofon, eller tillhör en mikrofon, inklusive de tidigare nämnda moderna, som används på möten i Hugo Hammars sal. Den tidigaste mikrofon vi har tillverkades i början av 1900-talet, och det finns modeller från nästan alla årtionden efter det, ända upp till 1980-talet. Det finns ganska många i montrarna på museet, och ännu fler i våra förråd.
Här kommer ett litet urval från denna skattkammare, bara några smakprov.
tillverkades vid 1900-talets början. Här ser vi ett headset till en gammal telefonväxel, troligtvis ganska likt de allra tidigaste elektroniska mikrofoner. Mikrofon och taltratt är monterad på en bröstplatta av aluminium. Hörtelefonen har en klämma av förnicklad plåt.
från 1922. Ett fint exempel av en kolkornsmikrofon, i marmor från Kolmården, avsedd att anslutas till en yttre transformator och en strömkälla på 12 VDC i serie. Användes flitigt på Radiotjänst. En liknade finns ofta på bilder av Sven Jerring.
är en bandmikrofon från 1930-talet, tillverkad någon gång mellan 1932 och 1944. Modellen RCA 44-A köptes in i relativt stora partier av Radiotjänst/Sveriges Radio, likaså uppföljaren 44B/BX och sedermera 77D/77DX. Detta exempel kan ha tillhört försvaret, att döma från färgen.
Kristallmikrofonen var förr i tiden vanlig i enklare sammanhang. Den byggde på att membranet var mekaniskt kopplat till en kristall som avger en elektrisk spänning när den utsätts för tryck. Kristallmikrofoner var billiga och enkla med tämligen blygsam ljudkvalitet. Denna från 1955 tillverkades i Japan.
Ibland tycker besökare att det borde finnas fler lite moderna utställningsobjekt på Radiomuseet. Sådana finns, om än i ringa antal. Denna mikrofon ” tillverkades på 1990-talet, och kan följaktligen knappast beskrivas som ett museiobjekt. Beskrivningen lyder: Dynamisk. Impedans 200 Ohm. Frekvensområde: 50-18000 Hz, Polar Pattern: Uni-Directional.
Det är väldigt intressant att bläddra i museets databaser och se vilken mängd av apparater vi har. I detta fall var det mikrofoner jag letade efter, men det finns så många typer av apparater, och vi brukar ha stor variation på exemplaren. En guldgruva som alla enkelt har tillgång till på www.radiomuseet.se. Gå gärna in på hemsidan och se vilka intressanta objekt vi har!
Där finns också ett bildspel som visar alla registrerade föremål.
Jeanette Nilsson
”Jag gjorde en tur uppå vinden en dag
Bland spindelväv och damm”
Cornelis Vreesvijk fann en gammal halmhatt som han gjorde en visa av..”Farfars halmhatt” ur albumet ”En spjutkastares visor”.
Jag fann en gammal radio som jag köpte 1960 för pengar som jag fått på min realexamen. På batteriluckans insida satt en bit plåstertejp där jag kunde läsa datum för första laddningen av batterier: 24/6 1960, det är 61 år sedan..Tempus Fugit (Tiden flyr) kan man säga.
Till min besvikelse märkte jag efter något år att den förträffliga lilla apparaten , som var försedd med långvågs-, mellanvågs- och kortvågsbanden saknade det som då kallades UHF, idag känt som FM.
Här kommer nu ett stycke för den teknikintresserade: UHF står för Ultra High Frequency vilket placerar radiofrekvensen (och därmed våglängden) före (med kortare vågor än) kortvågsbandet. FM, FrekvensModulering, står faktiskt för tekniken att omvandla tal och musik till radiovågor vilka detekteras i en mottagare. De tre ”gamla” banden använder den ursprungliga Amplitudmoduleringstekniken (AM) för detta syfte.
”Sol, vind och vatten…” –en tid i ungdomen följde ”Transistorn” mig ständigt ut på Vänerns
vågor i min lilla segelbåt och vi gjorde strandhugg varthelst vinden förde oss på våra kölar.
”Transistorn” hade emellertid en egenhet: stående på badfilten ”slocknade den efter någon timme – för att sedan åter fungera på kvällen! Den tålde helt enkelt inte solvärmen – men trivdes i skuggan av badväskan, vilket jag så småningom kom underfund med.
Avsaknaden av UKV gjorde inte så mycket just då – men undan för undan slocknade mellanvågssändarna för Sveriges radios sändningar och radion blev ”obrukbar”.
Efter åratal av tyst tillvaro fann den så till sist en plats i köket hemma hos mor och far på Hammarö – fortfarande med egenheten att plötsligt tystna vilket naturligtvis störde lyssnandet på ”Värmlandsradion” eller Dagens eko vilka då ännu, förutom på FM, även sändes på mellanvåg över Värmland.
Jag beslöt mig för att utröna skälet och fann att uttaget för öronmusslan var orsaken. Där fanns en bortbrytning av radions högtalare som aktiverades när stickproppen för musslan sattes i. ”Bortbrytningen”, en tunn fjäder, krökte sig helt enkelt av värme och kopplade bort högtalaren! Tro mig eller ej: en gammal kopparnubb från verktygsväskan i städskåpet ordnade en ”permanent koppling” så att mor hade glädje av denna artefakt så länge mellanvågssändningarna pågick.
I kväll smorde jag upp det av åren kärvande hjulet för volymkontrollen i kombination med av/på, letade fram en batteriladdare som gav erforderlig6 volt (4×1,5 V batteri) och bland nätbrummet från den i sammanhanget undermåliga laddaren hördes musik på mellanvågsbandet! Och: kopparnubben satt kvar.
En sällsam känsla av att väcka denna sovande artefakt till liv efter alla dessa år…
I morgon skall 4 st 1,5 V batterier (de STORA) inköpas så att alla tre banden kan avsökas! Sedan blir det väl vinden igen – fast denna gång i en liten dammtät låda..
Eller finns månne Radio Luxemburg kvar… denna inkörsport till Rock and Roll och annan svängig musik för oss 40-talister. ..
Erland Renström
I början av 1950-talet var Luxor i Motala ett expansivt företag i hemelektronikbranschen. De hade breddat sortimentet från bara radioapparater, till att även omfatta skivväxlare och trådspelare. Strax efter kriget hade de köpt konkurrenten Skantic och ökat sin marknadsandel i Sverige ytterligare, samtidigt som exportmöjligheterna utnyttjades väl då många länder i Europa strävade med att återuppbygga sina industrier.
Reseradio var på inget sätt något nytt område för Luxor och inte heller för branschen i stort. Det fanns en uppsjö av bärbara apparater för batteridrift på marknaden. Ibland även kombinerade med möjlighet att ansluta dem till elnätet. Oftast var lådan gjord av trä och lackerad i någon färg, som skulle tåla att utsättas för lite fukt och stå emot repor någorlunda. Ett handtag på ovansidan och rattar, skala och högtalaröppning på framsidan, var det vanligaste utseendet. Det fanns dock andra lösningar och Luxor var ingalunda först med att bygga en apparat med lock över alla reglage, som skulle skydda dem. Baltic radio hade en modell i resväskformat redan 1930 och många andra varianter såg dagens ljus under mellantiden.
Det nya med “Tripp” var en kombination av smart formgivning och smart marknadsföring. Hur Luxor bar sig åt för att produktplacera den i en Amerikansk storfilm vet jag egentligen inte. De versioner jag hört går ut på att det skulle ha varit en kombination av tur och skicklighet. Att de som jagade rekvisita ville ha en radio som såg Europeisk ut och att den skulle lämpa sig för en modemedveten, ung kvinna. På något sätt fick de se en Luxor Tripp och någon på företaget fattade galoppen och hakade snabbt på möjligheten att få publicitet. Filmen fick den svenska titeln “Prinsessa på vift”, men i original heter den “Roman Holiday”. Den utspelar sig i Italien och handlar om den unga prinsessan som vill roa sig utan att bli igenkänd och den amerikanske kändisreportern som vill göra reportage, men förälskar sig i henne. Den redan ganska kände Gregory Peck, i rollen som reportern och den då tämligen okända Audrey Hepburn, som prinsessan. En roll som hon fick en Oscar för och det gjorde ju inte reklamen sämre för Luxor.
Personligen tror jag att det var snilleblixten att sätta en liten sminkspegel i locket till radion, som sålde in den bland många kvinnor. Kanske var det också det som fick den att platsa i filmen. Vem på Luxor som kom på idén får vi väl tyvärr aldrig veta. Hur som helst så kom filmen 1953 och det verkar som om radion kom ut samma år. En liten reservation för att det lär förekomma ovanliga, tidiga exemplar med läderhandtag och blanka beslag, som kanske byggdes redan 1952. Bytesprislistor anger dock 1953, som första år och apparaten som förekommer i filmen har handtag och beslag av vit plast, liksom de allra flesta andra. Första versionen av plastbeslag till handtaget fästes med skruv inifrån lådan och de vill ofta gå sönder. Luxor upptäckte antagligen själva problemet, för senare versioner har långa skruvar, med utifrån synlig skalle och mutter på insidan.
Reseradion “Tripp” var en enorm försäljningssuccé för Luxor och även Skantic fick sälja sin version av den. Det är alltså en mycket vanlig radio även på dagens samlarmarknad. Däremot är det som med “dasslocket” så att det egentligen rör sig om ett antal snarlika modeller som sålts under en följd av år. Den kunde redan från början fås med eller utan möjlighet till nätanslutning och prisskillnaden var då ungefär sjuttio kronor mellan alternativen. Luxor R 10 och R 12, de första batteriversionerna, kostade strax över 180 kronor och WB 21, med nätanslutning drygt 250 kronor. Förutom att locket är försett med en liten spegel, så har det också en inbyggd ramantenn och ett metallbleck som mekaniskt påverkar strömbrytaren när locket stängs. En smart detalj som säkert sparat mycket batterikostnader för sina ägare genom åren.
Höljet beskrivs som okrossbart och det är faktiskt robustare än man kan tro, men ändå en viss överdrift. Vad som däremot inte är okrossbart är plastlocket på baksidan av de nätanslutna versionerna. Under locket finns en plastsköld att linda upp sladden på och ett hål att placera stickkontakten i. Locket ska sedan fällas ned över sladden och låsa den på plats. Idag är de flesta lock trasiga eller försvunna och de som finns kvar är ofta mycket sköra. Var försiktig om du har det i behåll. Försök heller aldrig att lyfta eller bära en Tripp, genom att hålla enbart i det öppna trälocket. Det slutar nästan garanterat med sönderbrutna delar vid gångjärnen. Om apparaten ska öppnas för batteribyte eller inspektion, så lossas skruven i den främre plastfoten på undersidan och när locket öppnas kan även innanmätet fällas upp på separata gångjärn. Glöm inte att sätta tillbaka fot och skruv efteråt. Drag inte åt skruven för hårt. Plastfoten kan lätt gå sönder.
Det finns som sagt fler versioner. R 10 och R 12 (ca 1953) R 14 (ca 1955) och till sist R 141 (ca 1957). De nätanslutna heter i tur och ordning WB 21, WB 26 och WB 261, samt specialmodellen WB 22, som har mellanvåg och kortvåg, istället för långvåg. På den saknas skalan i mitten och istället har rattarna på ömse sidor individuella skalor omkring sig. Denna modell är klart ovanlig och sannolikt finns den även i batteriversion. I så fall är nog modellbeteckningen R 10 på den och den första “vanliga Tripp” är R 12. Motsvarande versioner sålda som Skantic är:S 5, S 7, S 8, S 81 respektive SV 15, SV 16 och SV 161. Det är troligt att S 5 är kortvågsversionen för batteri, medan SV 15 E är beteckningen på en nätansluten version med kortvåg. Luxor exporterade Tripp till många länder och det är möjligt att kombinationen MV – KV var mer gångbar på någon av utlandsmarknaderna, men i Sverige verkar försäljningen ha varit blygsam. Trots det fanns den kvar i utbudet åtminstone till 1957.
Plåten i fronten, under locket, kan åtminstone på några modeller förekomma i en ljusgrön färgton, men det är inte alls givet att den harmonierar med lådans färg. Vanligast är en bronsfärgad hammarlack, som finns i två nyanser. Sena modeller har istället ljusgrå färg på plåten. När det gäller färgkombinationer på höljena så verkar det finnas ett ganska stort antal. Äldre modeller är enfärgade, om man nu kan säga det om en “sprick”-lack. Vad jag menar är att hela höljet har enhetlig färg, men färgen i sig har en spräcklig kombination av en grundfärg och en underliggande, vanligen guldliknande färg. Mest har jag sett bruna, men även ljusgult, grönt, rött och blått förekommer som grundfärg. Senare typer är vanligen tvåfärgade, där även bottendelen är lackerad så att det ser ut som om lådan har två lock, med ett avvikande färgparti runtom mitten. Det förekommer ofta en tredje färg, som en smal rand i vitt eller guld, mellan de båda andra färgerna.
De sista varianterna av “Tripp”, som kom i slutet av 50-talet då transistorapparater redan konkurrerade om reseradiomarknaden, har grå och lite plattare rattar än de ursprungliga benvita. Höljena på dem är sannolikt alltid tvåfärgade. Det är i alla fall de enda jag stött på. Färgen är inte längre högblank spricklack, nyanserna är nya och de framstår som mattare än tidigare. Trots alla versioner och lång tid på marknaden, så förblev ändå rören de samma under hela produktionsperioden för Tripp. De är DK92, DF96, DAF96 och DL94. Ibland kan delvis de amerikanska rörbeteckningarna vara utskrivna, men det är likväl samma röruppsättning. Det hindrar förstås inte att kopplingarna kan ha förbättrats över tid ändå, men Tripp sålde nog mer på utseende och praktiskt format än tekniska prestanda.
Kärt barn har många namn, brukar det heta och givetvis har även Tripp sina smeknamn. Vanligast är nog “Damradion” eller “Flickradion”, men även “Beautyboxen” och “Spegelradion” förekommer. Säkert har många damer bättrat på sminket, eller borstat håret under resan, framför locket till en Luxor Tripp. Troligen har väl en och annan herre rakat och kammat sig, med hjälp av den lilla spegeln också. Mest en nödlösning ändå då spegeln är väldigt liten och svår att komma nära, med själva apparaten i vägen. Sen har radion förstås främst fått göra sitt huvudsakliga jobb som nyhetsförmedlare och underhållare, så länge batterierna medgivit. Batterier, som för övrigt skiljer sig åt lite beroende på om det rör sig om en nätansluten modell eller inte. Nätdelen behöver utrymme och lämnar då bara plats för ett 67,5 Volts lådbatteri till höger, med ett 4,5 Volts platt ficklampsbatteri ovanpå, för glödströmmen. De rent batteridrivna har plats för ett 1,5 Volts lådbatteri till vänster och ett dito 90 Volts till höger. Den högre anodspänningen bör kunna ge lite starkare uteffekt till högtalaren i det senare fallet. Då är också glödtrådarna parallellkopplade, medan de i det första fallet måste ha kopplats i någon kombination som troligen inbegriper förkopplingsmotstånd.
Kanske är det Sveriges vanligaste, rörbestyckade reseradio, som jag har skrivit om här. Produktionen kan ha startat redan 1952, även om 1953 är troligare, och åtminstone försäljningen pågick enligt prislistor ända till 1960. För den som vill skaffa någon slags komplett samling av de olika varianterna, blir utmaningarna ändå ganska många. Utgåvan med MV och KV ser man inte så ofta i Sverige, men kanske är den vanligare i något av länderna Luxor exporterade till. Skantic apparaterna förekommer mera sällan än Luxor. Om man räknar Skantic som egna typer så finns det totalt femton olika modeller att hålla reda på. Därtill kommer att det totala antalet färgkombinationer som dessa olika modeller tillverkats i är okänt. För den som vill ha ett ex av varje möjlig variant, vad gäller märke, typ, och färgkombination, riskerar det att bli en väldigt omfattande samling, som kan ta åtskilliga år att få ihop. Om man nu någonsin kan bli säker på när samlingen är komplett.
Anders “soda” Söderström
Museet har fått några fina instrument från en nederländsk radioamatör. Bland dessa instrument fanns ett par äldre men högklassiga signalgeneratorer av Typ 8640B. Här kommer en liten berättelse om utveckling av, och egenskaper hos denna numera klassiska generator.
Signalgenatorn presenterades i HP Journal februari 1973. (http://hparchive.com/Journals/HPJ-1973-02.pdf) och fanns kvar 18 år senare i HPs katalog 1991. Föregångaren var 608 i olika modeller som var en stor tung rörbestyckad signalgenerator. Problemet var bara att den rörbestyckade generatorn hade så bra prestanda att HP tvekade i det längsta med att utveckla en transistoriserad variant. Att släppa en senare modell med sämre prestanda än föregångaren var ju otänkbart. Konkurrenterna hade inte samma tryck på sig. Wavetek släppte en helsyntetiserad modell med beskedligare prestanda och aggressiv marknadsföring.
Jag äger själv en Wavetek 3002 som jag har varit nöjd med i nästan 20 år även om den är något underlägsen 8640B, prestandamässigt.
Hur löste HP dilemmat? Resultatet blev en legendarisk signalgenerator, som fortfarande betingar tusenlappar på Ebay.
Frekvensområdet var givet 500 kHz till 512 MHz eller bättre. Man insåg att det inte skulle gå att klara prestandakraven på spektral renhet och lågt fasbrus med en syntesgenerator. Man valde en analogt avstämd mikrovågssresonator med ett Q -värde på hela 500 för att få en riktigt ren signal. Resonatorn är den runda blanka klumpen som syns på bilden nedan, som visar undersidan av signalgeneratorn.
Det var naturligtvis orimligt att ha en analog krets för varje frekvensområde så man valde frekvensområdet 230-550 Hz för huvudoscillatorn. Sedan dividerade man succesivt ner den frekvensen med en faktor två för de lägre frekvensområdena. Man får då en fyrkantsvåg, men det är inget problem så länge som fyrkantsvågen är helt symmetrisk. Man behöver då ”bara” filtrera bort de harmoniska övertonerna för att få en fin sinusvåg. Generatorn innehåller därför vippor i den då moderna ECL-logiktypen för att dela ner grundfrekvensen och en passiv filterbank för varje frekvensområde. De olika filtren kopplades om med ett sinnrikt kamsystem som styr mångpoliga omkopplare. Kamaxeln är mekaniskt kopplad till våglängdsområdesomkopplaren. Huvudoscillatorn innehåller även en varistor som kan påverka frekvensen i viss utsträckning och hantera frekvensmodulation, samt faslåsning till kristalloscillatorn på 5 Mhz (eller en gemensam referensoscillator för flera instrument).
Generatorn innehåller en digital frekvensräknare, som klarar upp till 550 MHz. Frekvensräknaren kan användas för både den interna oscillatorsignalen och externa signaler. I läge intern är räknaren kopplad till huvudoscillatorn (250 -550 MHz). För att få rätt visning ändrar man tidbasen efter inställningen av våglängdsområde. Genom att trycka på knappen Lock kan då räknaren användas för att faslåsa frekvensen till tidbasen, som i sin tur är styrd av den högstabila kristalloscillatorn på 5 MHz. Det är också möjligt att använda en extern referensoscillator. Genom att faslåsningen har en måttlig påverkan på frekvensen kan man få både korttidsstabilitet med lågt fasbrus och långtidsstabilitet.
Det är inte bara frekvensen som måste vara stabil för en generator av den här klassen. Utsignalens amplitud måste vara stabil, helst över hela frekvensområdet och kunna varieras i ett område av 140 dB. 8640B klarar generera utsignal från ca 19 dBm ner till -145 dBm (ca 0,02 uV) Vid användning av de lägsta signalnivåerna ställs extrema krav på lågt internt brus och att instrumentet inte strålar ut någon effekt vid sidan av utgångskontakten. Avkänning och reglering av utnivån sker med en sofistikerad ALC-krets (Automatic Level Control), som också används för att styra amplitudmodulationen. Förutom samtidig frekvensmodulation och amplitudmodulation klarar generatorn även pulsmodulering (ner till 1 us pulser). Extern signal för modulation är naturligtvis också möjligt via separata ingångar.
LF-generatorn för intern modulering är en komplett LF-oscillator (option 001), som klarar 20 Hz till 600 kHz. LF-signalen kan tas ut separat via BNC-kontakt från 1 mV till 3 V över 600 ohm. LF utsignalen och intern modulation regleras med separata kontroller.
En annan vanlig option är 002 som utökar frekvensområdet till 1024 MHz via en frekvensdubblare.
Ytterligare en option är 003 som skyddar generatorn mot HF som kommer in på instrumentets utgång från mätobjektet. Den karar 50 W bakifrån. Tyvärr är de två generatorer som museet fått utan denna option. Om man bränner stutsteget blir därför generatorn värdelös eftersom slutförstärkaren innehåller HP specifika specialkretsar som inte längre går att få tag på.
Vill man titta på uppbyggnaden mer i detalj kan man gå till : http://hpmemoryproject.org/wb_pages/wall_b_page_10b.htm och bläddra fram till 8640B.
Där finns också mycket annan intressant information.
Det som jag berättat framgår visuellt av nedanstående blockdiagram över uppbyggnaden.
Även om 8640B har unika och enastående egenskaper är de generatorer som man kan få tag på idag inte utan problem. Problemen hänför sig huvudsakligen den komplicerade mekaniken med massor av kugghjul kardanväxlar och omkopplare. I regel är ett eller flera kugghjul söndriga, omkopplare har tappat kontaktstift och värst av allt problem med den så gott som oreparabla slutförstärkaren. Får man problem med kavitetsavstämningen finns heller inget man kan göra.
Jag är nu mitt uppe i arbetet med att få igång museets två gåvor och har gott hopp fortfarande, även om flera kugghjul och omkopplare måste repareras. Det finns gott om förebilder på nätet, som kämpat (-ar) med samma eller liknande problem.
Lennart Nilsson
När Radiotjänst skulle börja sända tv från Stockholm i mitten av 50-talet så hade de först haft försökssändningar från KTH på Valhallavägen under flera år. När Göteborg-tv vid denna tid skulle göra detsamma så hade de sina försökssändningar från Chalmers. Och det var likadant när Radiotjänst skulle börja sända radio i mitten av 1920-talet.
Den klassiska radioadressen Kungsgatan 8 förknippas gärna med radiostarten 1925. Men då existerade inte denna byggnad. Den började byggas först något år senare. Var höll de till och var sände man ifrån före K8?
De första reguljära sändningarna i Stockholm startades 1922, men egentligen hade den allra första radiosändningen med tal och musik genomförts så tidigt som den 1 september 1919. Sändaren var vid det tillfället placerad i kastellet vid Vaxholm och avlyssnades av en grupp särskilt inbjudna via en radiomottagare som fanns hos Telegrafverket vid Brunkebergs torg i Stockholm.
I november 1923 lyckades Telegrafstyrelsen anskaffa sin första, för rundradio särskilt utvecklade radiosändare. Det var en Western Electric-station av den då i Amerika mycket vanliga typen på 500 W. Den installerades i undervisningsanstaltens lokaler på Malmskillnadsgatan där samtidigt den första ljuddämpade studion inreddes.
1. Malmskillnadsgatan 19 B, hos Telegrafverket vid Brunkebergs torg i Stockholm (1923-1925),
Telegrafverket började sända rundradio från sin försöksanläggning på Malmskillnadsgatan 19 B i Stockholm i november 1923. Studiolokalen var 7,8 meter lång, 4,5 meter bred och 2,9 meter hög. I dess anslutning fanns ett kombinerat sändarstations-, förstärknings- och kontrollyssningsrum. Sven Jerring var redan rutinerad för jobbet. Han hade debuterat vid mikrofonen redan tidigare 1923 när han som anställd journalist på Åhlén & Åkerlund blev programledare för förlagets Radiotimme. Sven minns från sin första tid vid Brunkebergstorg: ”Studion var med sina väggdraperier av grågult tyg och sitt virrvarr av ledningstrådar på golvet ingen särdeles anslående lokal. Den måste tvärtom kallas mycket otrivsam och var dessutom trång. Jag förstår än i dag inte, hur den stora orkestern på cirka tolv man kunde få plats och det armbågsrum som Tannhäuserovertyren och Schuberts Ofullbordade kräver. (Jag: Min farfar Erik var där då och spelade). Mellan styckena makade musikanterna ihop sig för att släppa fram högtidstalarna. Jag var samtidigt hallåman, tekniker, telefonvakt och ibland vaktmästare i en person, det räckte”.
Programmen bestod av sång- och musikunderhållning, föredrag, kåserier och uppläsningar. I många fall bekostades de av affärs- och tidningsföretag mot att man vid sändningens början och slut nämnde den arrangerade firmans namn. Verksamheten var alltså baserad på reklam eller sponsring, och bland mer regelbundet återkommande programarrangörer kan nämnas Åhlén & Holms familje-tidning Vårt Hem, Stockholms-Tidningen, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Elektriska Aktiebolaget AEG, Lundholms Pianomagasin, Grosshandlarfirman Martin Öberg.
I december 1923 återutsändes föreställningar direkt från Operans scen, och onsdagen den 12 december 1923 radierades den första offentliga konserten från Stockholms konsertförening. Julottan från Jakobs kyrka 1923 var den första radieringen i världen av en offentlig gudstjänst. Tennysons dikt Nyårsklockorna blev nyårstradition redan nyåret 1923/24, men den första gången blev den sänd redan den 29 december. Stadshusets klockspel sändes första gången på nyårsaftonen 1923. Den sista utsändningen från Telegrafverkets försöksstation blev nyårsvakan, den 31 december 1924. Då flyttades verksamheten till den nya studion som låg lite längre upp på Malmskillnadsgatan, från 19 B till 30.
 |  |
2. Malmskillnadsgatan 30 – Telefontornets adress (1925-1928).
Den 1 januari 1925 räknas som den svenska radions premiärdag. Då börjar AB Radiotjänst sända några timmar om dagen från den nya studion. Den hade en yta av hela 72 kvm och var inredd med sammetsdraperier på väggarna samt en fin matta som täckte hela golvet. Den var perfekt akustiskt byggd. Här förfogade de då 7 anställda över två kontorsrum.
Klockan 10.55 den 1 januari 1925 påannonserades Radiotjänsts första program av Sven Jerring. Det var en högmässa från Sankt Jacobs kyrka i Stockholm som kunde höras i cirka 40 000 mottagare. Man sände först bara under några timmar varje kväll. 1926 utökades sändningarna med en halvtimmas sändning mitt på dagen.
I januari 1925 fanns ca 40.000 licensinnehavare. Vid årets slut hade det hunnit bli 126.000. Rätt snart började man att sända utanför huset också. I mars kom det första reportaget, Vasaloppet. 1927 bildades Radioorkestern under ledning av Nils Grevillius.
Härifrån sände Radiotjänst under tre år, mellan våren 1925 och våren 1928
3, Kungsgatan 8 (byggdes 1927–1928).
Radiotjänst flyttade in i det nybyggda huset, kallat K8, våren 1928. Då disponerade företaget de tre översta våningarna. En våning var kontorslokaler, en användes för studiolokaler och på vinden fanns teknikavdelningen.
Radion började alltså inte sina sändningar från Kungsgatan 8. Så var det med det.
Hans Arnbom
—————————————————————————————————————
Hans Erik Arnbom, född 20 oktober 1952 i Stockholm, var en svensk kompositör, verksam och boende på Östermalm i Stockholm. Han är son till den svenske TV-producenten Arne Arnbom.
—————————————————————————————————————
Transistorn (fälteffekttransistor) patenterades redan 1925 (Kanada) 1930 USA av fysikprofessorn Julius Edgar Lilienfeld, fast 1956 års Nobelpris i fysik gavs till Shockley Bardeen and Brattai för arbeten med halvledare och transistorer.
De kom ordentligt i bruk runt omkring 1960, då ofta i radioapparater. Från 1920 fram till 1950-talet blev radioapparater större och större, och nu, på 1960-talet, blev de mycket, mycket mindre. Och då började fantasin flöda i samtliga radiotillverkares designavdelningar. En radio kunde se ut som en fotboll, en colaburk, en raket, och många andra roliga utformningar. Exempel finns i rundradioavdelningen på Radiomuseet. De två små asiatiska träfigurerna har faktiskt var sin kristallradio inuti, men är precis lika roliga som de med transistorradio.
Dockhusmöblerna på museet visar en 1950-tals miljö. Den lilla radion fungerar inte, men flera av transistorradioapparaterna i glasmontern kan faktiskt sättas igång.
Vår lilla samling är mycket uppskattad av våra yngre besökare.
Jeanette Nilsson
Alltsedan Radions barndom på 1920 talet har det funnits ett behov av att laga trasiga apparater. I början var det ofta cykelverkstaden i byn som svarade för servicen och försäljningen av nya apparater. När TVn kom på 1950 talet så fick teknikerna vidareutbilda sig för att klara dessa. Eftersom apparaterna ofta var stora och folk inte ville missa kvällens TV-program så fick teknikern åka hem till kunden.
 |  |
Då myntades uttrycket flygande service efter firman Landerö som hade ett flygplan med snurrande propeller på servicebilarnas tak. TV-teknikern hade då en väska med ett universalinstrument, rör, kondensatorer, motstånd m.m. samt verktyg och en lödkolv. Man klarade att laga 95% av apparaterna i hemmet, annars fick den tas med in till verkstaden. Kunden fick då ofta en 17 tums låne-TV för man kunde ju inte missa kvällens program.
Det sändes inga program på dagtid men testbild fanns alltid hela dagarna så det var inga problem att trimma TV-mottagarna. Det fanns två olika testbilder en på dagtid som televerket svarade för och en som kom en halvtimma före kvällsprogrammets start. Problemet var att det var olika linieraritet på testbilderna så om man trimmade den rund på dagen så blev Sveriges Televisions testbild som ett päron. Kunden ringde då förstås och klagade…
Ofta var det en hemmafru iförd morgonrock som öppnade dörren och ville bjuda på kaffe. Det kunde bli mycket kaffe under dagen men man kunde ju tacka nej. Det värsta var närgångna hundar som snodde skruvmejseln och tuggade på den. En TV- tekniker fick se ett tvärsnitt av svenska hem. Ibland en flott villa med swimmingpool inomhus. Ibland en knarkarkvart med endast en soffa och en TV som inredning.
Göran Jonson
Områdesansvig för TV
