Bandspelare att lita på

Bo Sörensson

När jag var sju år och bodde hos mina föräldrar i Malmö så sa mamma en dag att jag skulle gå och hälsa på en av hennes väninnor, tant Ellen Ohlsson, på musikaffären Förenade Piano på Adelgatan. Jag fick inte reda på varför jag skulle göra detta besök, men det visade sig att Förenade Piano just hade fått en rullbandspelare som jag skulle få prova att använda. Jag fick läsa dikten Lille Pärs vandring och vi kunde sedan lyssna till min deklamation. Jag var mycket imponerad, inte över min inläsning men över tekniken. Jag tror att det är denna händelse för sjuttiotre år sedan som gjort att jag har blivit en rullbandspelarfantast.

Det skall med det samma sägas att detta inte innebär att jag har kunnat köpa en dyr Revox eller Studer, utan att jag för små pengar köpt begagnade apparater som jag sedan kämpat med för att få i användbart skick. Detta betyder för det mesta byte av drivremmar eller drivhjul och att driva bort oxid i omkopplare, potentiometrar och kontakter. Jag måste ha lagt ner år av mitt liv på denna verksamhet. När bandspelaren börjat fungera så gjorde jag oftast inspelningar från radion, eftersom det var den bästa ljudkällan som fanns tillgänglig. Det roliga var alltså att reparera, men när ett objekt hade blivit så bra som jag kunde åstadkomma så använde jag inte mina olika apparater till spännande inspelningar speciellt ofta.

Den första bandspelaren som jag hade var en DUX som jag tjatade på mina föräldrar att köpa. Det var en monobandspelare med relativt god inspelnings och avspelningskvalitet. När jag flyttade till Göteborg 1959 så hade jag en plan att skaffa en egen bandspelare för att kunna skicka små tvåochenhalvtums taperullar istället för brev. Det fanns till och med förpackningar för denna typ av rullar som man kunde skriva adress och klistra frimärke på. Men, studielånet räckte inte till sådana utsvävningar. En dag besökte jag en surplusaffär på Olskroksgatan som hade en rack som innehöll de mekaniska delarna i en bandspelare.

En jättelik motor drev kapstan och två separata motorer drev framåt och bakåtspolningen. Konstigt nog tillät min förstående hustru att jag ställde upp detta beläte i vårt vardagsrum. Studierna på Chalmers blev därefter starkt lidande under en tid medan jag byggde en eldel för motorerna och erforderlig elektronik. Tro det eller inte – det fungerade, och jag kunde förverkliga min plan att skicka ljudbrev till mina föräldrar och bröder. Normalt spelade jag över det senast anlända bandet, men några band har jag sparat på där jag kan höra pappa och mina bröder berätta om livet i Malmö. Mamma sitter i bakgrunden och kommenterar det som blir sagt.

En studiekamrat innehade en östtysk bandspelare som var ett underverk med många reläer som styrde bandspelarens olika funktioner. Min kompis hade byggt om detta underverk till en telefonsvarare, och om detta skulle jag kunna skriva en hel berättelse, men det får bli en annan gång. Jag lyckades genomföra ett byte där jag blev ägare till den östtyska bandspelaren. Jag fick den aldrig att fungera, men oj så många timmar som jag la ner på den. Något schema fanns naturligtvis inte, så det fick jag försöka rita själv. Det kunde man göra med elektronik som var uppbyggt med diskreta komponenter. Men logiken förstod jag mig aldrig på, och att min kamrat Christian delvis hade kopplat om den under sina försök att göra den till telefonsvarare gjorde inte saken lättare. Men – tänk om jag hade sparat detta underverk som jag inte ens minns namnet på, då hade den nog varit unik idag.

Den bandspelare som jag gjort flest inspelningar på var en Philips som jag köpte begagnad 1964. Att jag minns året beror på att jag köpte den för att kunna spela in ljud från vår förstfödda dotter Annika. Det var en monobandspelare som dock hade ett fyrspårshuvud, och man kunde köpa till en tillsats som gjorde att man kunde spela av fyrspårs stereoband. Philipsbandspelaren hade en jättelik Pabstmotor som direkt drev kapstan. Detta gjorde att det var mycket litet svaj, men att man inte kunde spela in i stereo var naturligtvis en begränsning. När jag behövde göra stereoinspelningar så fick jag låna en Tandberg bandspelare av en kamrat. Denna hade dock en annan placering av de inspelade spåren än vad som jag betraktar som standard, så för att lyssna på mina inspelningar, bland annat av Chalmersspex, så fick jag låna bandspelaren som jag använt vid inspelningen. Jag har kvar ett band från en repetition och jag har en bandspelare där jag kan välja vilka spår som jag vill lyssna på.

Efter detta kom en period som jag vill förbigå med tystnad. Det då som kassettbandspelarna kom att ersätta rullbandspelarna. Jag hade, och har fortfarande, en JVC, som i många avseenden var överlägsen alla rullbandspelare som jag haft, men det var ju inte en rullbandspelare!

Nu tar vi ett långt, långt kliv på min timeline och vi hamnar runt år 2010, ungefär då jag upptäckte Radiomuseet. Jag gick runt och kollade alla radioapparater, intresserade mig för det som fanns på amatörradioavdelningen och bland mätinstrumenten. Så en onsdag stod jag på studioavdelningen. Där fanns en Nagra Kudelski, det finaste som finns bland de bärbara rullbandspelarna, och som kostar skjortan även begagnad. Något mera undanskymd stod en UHER Report 4000, och jag blev förälskad. Den är alldeles fyrkantig och med pianotangenter på ovansidan. När det visade sig att det fanns ett exemplar till salu i Bo Carlssons radioaffär så var jag fast.

UHER har gjort många andra bandspelare, men det är Report 4000-4200-4400 som är storsäljaren. Jag har sett en uppgift om att det har sålts över 100 000 exemplar. Reportserien finns i ett otal olika utföranden, men gemensamt för alla är att det skall kunna användas mobilt, kanske mest för inspelning av tal. Det finns fyra hastighetslägen från 19,0 till 2,4 cm/sek. De allra flesta modeller är för monoinspelningar, vid lägsta hastighet och mono får man plats med 25 timmar på en femtums spole, men det finns också stereovarianter. Man kan driva en Reportbandspelare med fem D batterier vilket ger 7,5 volt, men det finns också ett laddningsbart batteripack på 6,0 volt. Slutligen kan man placera batteriladdaren inne i bandspelaren och köra den som en nätansluten apparat.
Det finns alltså många modeller av UHER Report, och jag har inte två där elektroniken är densamma. Däremot har man i stort sett behållit den mekaniska konstruktionen från mitten på 1960 och femton år framåt. De tidigare modellerna hade en likströmsmotor med varvtalsregulator, men senare gick man över till trefas växelströmsmotorer. Den enda drivrem av betydelse är den som går från motorn till drivmekanismen. I original skall det vara en trekantsrem, men sådana går inte att få tag på längre. Tydligen har man haft bekymmer med att remmen vibrerat för det sitter numera en mjuk ”pensel” som släpar mot remmen och förhindrar vibrationer.

Hela bandspelaren är uppbyggt på ett gjutet chassi, jag gissar i aluminium, vilket gör att en bandspelare med batterier väger nästan fem kilo! Mycket i mekaniken är samma från de tidigaste exemplaren till de senaste. Jag har köpt skrotade UHER Report bara för att kunna plocka en enda reservdel. Som för de flesta andra bandspelare så upphör fram och backspolningen med tiden att fungera. På UHER Report kan man delvis åtgärda detta genom att justera ett par tryckrullar. Val av hastighet gör man genom att förskjuta ett svänghjul med fyra olika axeldiametrar som går mot ett annat svänghjul som också utgör kapstan.

Men som sagt på elektroniksidan är inget sig likt. Det gäller inte bara kretskorten utan också kontakter. Exempelvis så är kontakten för anslutning av extern spänningsmatning ibland en fempolig och ibland en sexpolig DIN-kontakt. Mot slutet av sextiotalet kom de integrerade kretsarna, vilket för UHERs del innebar att man stoppade in en liten IC-krets med en slutförstärkare för att driva den inbyggda högtalaren. Därför fick dessa modeller heta UHER Report 4000 IC. Det är genomgående hygglig kvalitet på transistorer, kondensatorer och motstånd, så det är inte många sådana som jag har behövt byta.

Innan jag sätter punkt så bör jag väl säga något om hur det är att jobba med en UHER Report 4000 bandspelare. Om man gör en enkel mikrofoninspelning, exempelvis en intervju, så fungerar utrustningen precis så bra som mikrofonen och inspelningsplatsen medger. Jag har fört över inspelningar från en LP-skiva och en hyggligt bra grammofon, både med 9,5 och 19,0 cm/sek hastighet till min UHER Report 4400 Stereo bandspelare. Nu har jag den hörsel som en åttioårig gubbe har, men jag hör ingen skillnad på ljudet direkt från LP-skivan eller från bandspelaren oavsett hastighet. Med ett testband kan jag konstatera att det finns ljud på 9,5 cm/sek från 33 Hz till 12 000 Hz och upp till 18 000 Hz på 19,0 cm/sek. Det får duga. Men hur blir det med ett köp av en Nagra Kudelski? Om du går in på ebay och tittar på priserna så ser du svaret där.

Bo Sörensson

Det här inlägget postades i Radioinfomation och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.