Artiklar

HÄRNÖSAND RADIO TILLBAKA I STAN!

För alla som är intresserade av sjöfarts- och radiokommunikationshistoria kan meddelas att Härnösand radio är tillbaka i stan! Åtminstone har arkivet efter den tidigare kustradiostationen och sjöräddningscentralen nu återbördats till Härnösand, och placerats i Landsarkivets depå Kusthöjden på KA5:s område.

Faktum är att av de dryga fem hyllmetrarna handlingar förvaras endast någon kabellängd från den tegelvilla på Sälsten som inhyste radiostationen från 1975. Härnösand Radio öppnades den 21 juli 1916, i Kungliga Telegrafverkets regi. Verksamheten sköttes då från Hemsön, i den lokal som nu är dansbana. Till och från detta hus, liksom byggnaden på Sälsten, har det transporterats en mängd radiosignaler på långvågstelegrafi, gränsvågs- och VHF-telefoni. Väder- och israpporter, varningar om storm, slocknade fyrar och drivande timmer har meddelats sjöfarten för att underlätta seglatsen och förhindra olyckor och det är otaliga telefonsamtal och telegram som har förmedlats. Från Härnösand Radio dirigerades också alla sjöräddningsinsatser i Bottenhavet och Bottenviken, med undantag för området närmast finska gränsen.

Den 1 april 1993 tystnade Härnösand Radio. Radiotrafiken till och från fartyg övertogs
av Stockholm Radio, som även hade sjöräddningsansvaret under några år. Denna del sköts numera – för hela landet – från Göteborg. Efter några års kringflackande – bland annat i Birsta och i Uppsala – har Televerksarkivet, där Härnösand Radios handlingar alltså ingår, levererats till Landsarkivet i Härnösand. Hela arkivet består av cirka en kilometer handlingar, från mitten av 1800-talet fram till bolagiseringen 1993. Geografiskt täcker det in hela Norrland och periodvis även en del av Mellansverige, men visst är det extra roligt att titta på Härnösand Radios handlingar, tycker arkivarie Louise Nyberg, som har ett förflutet som radiotelegrafist och arbetade som sådan på Härnösand Radio 1980-1993.

FOTNOT: En kabellängd = 185,2 meter (1/10 sjömil eller nautisk mil).

Radiohytt och gnist på m/s G D Kennedy


SAH anropade jag första gången 1961 som telegrafist på m/s GD Kennedy och under
min värnplikt på isbrytaren Oden så var ju Härnösand radio den kustradiostation vi hade
flest förbindelser med.

Nu är stationen avvecklad men finns ändå i Härnösand.

I alla fall enligt en artikel i tidningen Bäfvernytt 32 2005, som är ett medlemsblad för
Härnösands släktforskare. Föreningens ordförande har gett oss publiceringstillstånd.

Matts Brunnegård

Digitalisering av SK6RM

Vår amatörradiostation SK6RM är en populär och angelägen attraktion på vårt fina radiomuseum. Stationen är dessutom en av Sveriges Sändareamatörers SSA besöksstationer.

Amatörradiohobbyn är ju teknikintensiv och precis som alla andra teknikområden digitaliseras flitigt även här. Inte så att vi låter internet ta över trafiken utan den går givetvis per radiovåg i båda riktningar. Däremot ger internet och modern IT-teknologi oss nya roliga möjligheter att kommunicera, verifiera och experimentera. Ska vi dessutom locka nya och unga personer till vår hobby är det digitala ett helt nödvändigt dragplåster.

Väl medvetna om detta gjordes i januari 2022 en ansökan till Radiostiftelsen om medel för att digitalisera vår radiostation. Stiftelsen beviljade välvilligt 20.000:- till projektet och här kommer en kort redovisning vad som hänt i vår radiohörna.

Grundstenen är en ny modern radiotransciever (sändare+mottagare) som är datoranpassad. Det innebär att radion har ett USB-uttag och kan den vägen styras och kommunicera med en dator. För detta ändamål har även en liten snabb och kraftfull mini-PC plus en rejäl bildskärm införskaffats.

Utöver dessa komponenter har vi även skaffat en web-baserad radiomottagare som sitter på ett ”hemligt” ställe med tyst och ostörd radiomottagning. Tyvärr är radiomiljön på vårt tak ganska störd av allt brus som numera finns i vår urbana miljö. Vi kan nu sända från radiomuseets tak men lyssna med hjälp av internet från en tystare plats. Något som DX-arna redan gör och då från ännu tystare antennplatser uppe i Norrlands fjällvärld.

Vad kan man då åstadkomma med datorns hjälp på amatörradiobanden? Jo datorn är ju otröttlig och energisk och det finns fiffiga algoritmer som hjälper till. Genom digitala tekniker kan man sända meddelandet upprepade gånger i en kodad form och med felkorrigerande protokoll. Det gör att signaler som inte ett mänskligt öra kan höra ändå vaskas fram i brus och fading.

Det tar lite längre tid och meddelandena är kortfattade men kommer ändå fram per radio. I dessa radiosessioner diskuterar vi inte väder och vind precis, utan man meddelar var man bor (en koordinat) vad man heter, i vårt fall SK6RM, och hur bra eller dåligt man uppfattar motstationen via en signalstyrkerapport i decibel. Det går att överföra signaler som ligger 20 dB under brusnivån och det är riktigt svagt.

Det finns många olika modulationsmetoder och just nu är en metod som heter FT8 flitigt använd. Det finns andra digitala metoder också allt från TV, fjärrskrift till vanlig radiobaserad TCP/IP som länkas ut på vårt vanliga internet. Dvs skulle Internet helt gå ner i en del av världen kan radioamatörerna fortfarande nå varandra eller fungerande internet i en annan världsdel. Bra ur ett prepping-perspektiv.

Tilläggas ska att gammal hederlig morsetelegrafi också är en digital metod och då har vi modemet och avkodaren inbyggt mellan våra öron. Mycket praktiskt och driftsäkert.

Hur går detta med FT8 till på SK6RM då? Jo vår nya radiostation skickar och tar emot den digitala trafiken. Avkodning, presentation och loggning görs en lokal på dator och man kan i realtid med hjälp av internet snabbt få ett kvitto på var och hur SK6RM hörs globalt.

Sändareffekten är blygsamma 30 Watt och på bilden nedan ser vi markeringar var SK6RM hörts en eftermiddag på 15-metersbandet. En dag med bra radiokonditioner när vi lätt når bort till Japan/Indonesien via vår riktantenn på taket. Två flaggor i Brasilien blev det av bara farten trots att antennen pekade österut. I detta fall har all trafik gått till och från museet, dvs inte via vår fjärrmottagare.

Fascinerande och lärorikt samt ett bra pedagogiskt verktyg för att visa våra besökare hur radiovågorna studsar iväg i jonosfären. Olika frekvensband har olika utbredning och tid på dygnet spelar roll.

Det var ändå radioamatörerna som en gång i tiden visade att kortvåg kunde vara en riktigt bra kommunikationsmetod och den står sig fortfarande trots satelliter och fiberlänkar.

Välkomna till SK6RM för att titta, lyssna, lära och begrunda.

Martin Björkman SM6EHL (projektledare)

Några tekniska data:
Radiotranceiver: ICOM IC7300 100W
Remote WEB-mottagare: Kiwi SDR med Beagle-bone back, trådlöst bredband
Dator: ASUS mini-PC, Ryzen-7, minne: 16 GB SIM + 1 TB ddr-disk, OS: Win-11
Skärm 24 tum på gasarm, trådlös mus + tangentbord

En stämningsbild från SK6RM under pågående FT8-trafik

Rapport från Radioverkstan på Gammelvala 2022

Radiomuseet har haft en radioverkstad och miniutställning på Gammelvala i Brunskog under alla år från 2001, med undantag för Coronaåren 2020 och 2021. Det har kommit medlemmar från när och fjärran för att reparera radioapparater och visa upp och berätta om radio från 1920-talet och framåt.

I år var vi sex medlemmar från Göteborg med omnejd och två lokala medlemmar. Gammelvala var lite kortare än vanligt, lördag till torsdag, men ändå togs flera dagar i anspråk för alla som arbetade där. Alla är värda ett stort tack!

Vi får ofta gåvor när vi är i Brunskog, och i år tänker jag berätta lite om några av de fina apparater som kom in till oss. Men först något om gamla valutor – jag hittade priser för de tyska apparaterna i Reichsmark (RM), valutan i Tyskland från 1924 – 1948. I 1939 var 1 RM värd 1,33 norska kronor. Ungefär likadant gäller för svenska koronor i Sverige.

Scheman som visas här kommer från Radiomuseum.org, och fotografen är Lars Lindskog.

Denna fina vevgrammofon trodde vi kunde vara från 1920-talet. Där hade vi fel – enligt Norsk Radiohistorisk Förening, som hade den på framsidan på julnumret i fjol, kan den som tidigast vara från 1910, men givetvis kan den vara av senare datum. Tillverkaren är Anker- Phonogramm- Gesellschaft, och en liten skylt på framsidan talar om att återförsäljaren var Svenska Stålbolaget Göteborg, som sålde stenkakor och grammofoner. Apparaten fungerar! Anordningen som ska se till att veven inte svänger bakåt fungerade inte på Gammelvala, och jag fick ordentlig smäll på fingrarna av den. Vi lärde oss snabbt att använda den fiffiga tillfälliga lösningen som den tidigare ägaren hade fixat till! Vår begåvade reparatör Lennart Nilsson har nu fixat bromsen, och här ser ni apparaten.

Vi visade grammofonen många gånger under veckan – alla var mycket imponerade av att en så gammal apparat kunde fungera så pass bra. RM7233.

Vi fick en Dux radio, modell V1342 med mellanvåg, långvåg och 2 x kortvåg, AM, 5 + 1 rör, som kostade 285 RM när den köptes 1953. Några av våra medlemmarna brukar laga apparater under Gammelvalaveckan, så vi gav den fina apparaten till Ulf Nilsson, som satt i verkstan och jobbade med den under veckan. Han också är en begåvad reparatör, och han fick apparaten i gång lagom till att vi skulle ta hem den till museet. Han bytte ut några kondensatorer och ersatte ventilgummi i skaldrivningen och reglaget till bandspridningen på kortvåg. RM 7235

Denna mycket vackra högtalare från 1930 fick vi också. Så fin! Den är en magnetisk högtalare av hög kvalité, som kostade 79 RM vid inköp. Många Gammelvalabesökare kommenterade högtalaren med sin orgelpipadesign. RM7238.


Den sista apparaten som jag vill visa här i Audionen är en 2-rörs Concerton radio typ 2144 från 1929 i väldigt fint skick, med rören kvar. Den har mellanvåg och kortvåg, och lådan är av bakelit. RM7237

Dessa fyra fina apparater fick vi i Brunskog och hade sedan i utställningen på Gammelvala, naturligtvis, och de väckte mycket uppmärksamhet. Trevligt när folk uppskattar gammal design!!

Vi delade ut många av Radiomuseets broschyrer på svenska och ganska många på tyska och engelska. Vi pratade med väldigt många besökare, bland dem många barn som uppskattade museets barnexperiment som vi hade med oss. Vi hade en trevlig och givande tid tillsammans i Värmland. Syftet med utställningen, att visa gammaldags radioteknik, uppfyllde vi.

Jeanette Nilsson

Den svartvita TV-tiden

Svenska TV sändningar startades av Sveriges Radio 1957 i Stockholm. I Göteborg hade Chalmers haft försökssändningar i ett par år. Länken från Stockholm till Göteborg och Malmö blev klar 1958 i samband med fotbolls VM. Programtiden ökades successivt och försäljningen av TV apparater ökade kraftigt. Det var guldkantade år för TV handlarna.

Man kunde också bygga sin egen TV. Det fanns byggsatser som kunde köpas på ELFA. Det startades också kurser för händiga personer.

Vi hade svartvit TV i en kanal i 12 år fram till 1969 då TV2 startade. Då programmen sändes på UHF frekvenser så krävdes nya apparater eller en liten box som omvandlade signalerna från UHF till VHF.

Kungs radio RM7096

Museet har många fina apparater från Kungs radio i Göteborg. Här har vi en radio från 1930-talet, väldigt vacker, med en typisk Kungs Radio design. Träet är som silke. Den är en rundradiomottagare, återkopplad för LV och MV, för växelström.

Ca 90 år gammal, och fungerar bra. Helt otroligt.

Vad har en orgel och en morsenyckel gemensamt?

På båda instrumenten gäller det ju att hålla takten, men det var inte just det jag först tänkte på.
Elfrida Andrée var Sveriges första kvinnliga telegrafist och efter avslutad anställning i Telegrafverket anställdes hon som Sveriges första kvinnliga organist i Göteborg.
Jag är visserligen inte organist, men väl telegrafist, så det är morsenyckeln som Elfrida och jag har gemensamt.
Även om vi båda är telegrafister, måste jag ändå framhålla att jag anser mig som lite förnämare än hon eftersom jag är Radiotelegrafist!

Matts Brunnegård

Högtalartelefonen Wegephone

Äldre svenska telefoner brukar nästan alltid antingen vara tillverkade av Televerkets Verkstad, som senare blev Teli, eller LM Ericsson. Det förekom också samarbetsprojekt mellan dessa, t.ex vid utvecklingen av Dialog-telefonen på 1960-talet.

Ett sällsynt undantag från de två stora tillverkarna är den tidiga högtalartelefonen Wegephone, som utvecklades i slutet på 1950-talet av konstruktören David Eklöv vid det privata företaget Svenska Reläfabriken AB.
Detta elektronikföretag tillhörde då finansmannen Axel Wenner-Grens företagsgrupp, och därav namnet Wegephone.

Telefonen väckte uppmärksamhet både i svensk och utländsk teknikpress på grund av de många tekniska nyheterna, som ändå fick plats i ett kompakt format.
Teknisk Tidskrift skriver 1957 om telefonen som är helt uppbyggd med den nya transistortekniken, vilket gör att den trots alla finesser enbart behöver strömförsörjning via telefonnätet, samt konstaterar att komponenterna är monterade på en gemensam platta med tryckt ledningsdragning – ett kretskort.


Amerikanska Popular Mechanics skriver i augusti 1958 bland annat om den svenska nyheten, och konstaterar att både yttre mikrofon och högtalare är sammanbyggda i en enhet, samt att den automatiska talväxlingen gör det möjligt för flera personer att prata med varandra ”back and forth” via telefonen lika obehindrat som om de befann sig i samma rum. Tidningen nämner också att apparaten designmässigt är förberedd för en liten framtida TV-skärm. Bildtelefoni
ansågs då vara möjligt inom cirka 15 år.


Konstruktionen av talväxlingen har en inbyggd osymmetri för att förhindra rundgång, där en nedreglering av den passiva kanalen inleds innan uppregleringen av den aktiva kanalen påbörjas.
Ingen av kanalerna blockeras helt, vilket gör att de samtalande hela tiden kan höra varandra i samband med talväxling. Nedregleringen är också större än uppregleringen för att förhindra rundgång vid full utstyrning.

I Radiomuseets utställning står tre representanter för tidiga högtalartelefoner. Till vänster finns högtalare och manöverenhet till LM Ericssons konferenstelefon DBF 11 (RM06397) från cirka 1950.

För att enheten skall fungera krävs också en rörförstärkare placerad i en undanskymt monterad plåtlåda. I mitten står en Wegephone (RM06500), och till höger LM Ericssons första konferenstelefon med transistorteknik – Ericovox (RM06553).
För att den sistnämnda skall få lågtalande funktion krävs att en bordstelefon, oftast en ”Kobra”, ansluts till den pyramidformade högtalande delen.
Alla tre telefonerna har omkoppling till lågtalande funktion då luren lyfts, och en liten lampa som indikerar när yttre mikrofon är påslagen. Trots att det skiljer cirka 10 år mellan LM Ericssons DBF 11 och Wegephone, så är manöverdelarna relativt lika i sin design.
En skillnad finns i det fyrkantiga utrymmet till höger om fingerskivan, där
DBF 11 har en mikrofon, finns högtalaren på Wegephone.

År 1960 godkände Televerket tre nya konferenstelefoner med transistorteknik. Förutom Ericovox och Wegephone, fanns också Televerkets egen Telvafon.
Av dessa tre blev Wegephone mest populär med 2556 sålda apparater, sedan kom Ericovox med 437 och sist Telvafon med 299.

När Svenska Reläfabriken styckades i början av 1960-talet, så hamnade telefontillverkningen hos Gylling & Co (Centrum radio & Centrum snabbtelefoner) som bland annat moderniserade elektroniken i Wegephone i mitten av 1960-talet.
År 1967 övertogs Gyllings telefontillverkning i sin tur av LM Ericsson som gjorde den sista leveransen av Wegephone till Televerket från sin fabrik i Oskarshamn i december 1972.

Dag Johansson

Världsberömd i hela Västergötland

Min pappa hade en kollega som hette Sixten Bengtsson.
Han var liksom min far folkskollärare.
Sixten B reste i min barndom omkring i Västgötabygderna med en bil som hade inspelningsutrustning.
Om jag inte minns fel ledsagade min pappa honom vid några tillfällen till intressanta människor som kunde tala den fina dialekt som endast går att finna i Västergötland,

Vill man lära känna denna kulturpersonlighet kan man klicka på länkarna i slutet av artikeln.

Eftersom denna tidning är inriktad på radioteknik från fornstora dar ska jag försöka visa vad det under åren fanns för inspelning.

F Hedlund vid gravérverket.
ULMA=Uppsala landsmålsarkiv

Från år 1946 till 1975 har ULMA haft tre inspelningsbilar med eget elverk (220V) för att kunna driva de inspelningsmaskiner som fanns då-först grammofonverk som graverade skivor, därefter bandmaskiner. Efter 1975 har man använt batteridriven Nagra.

Lyrecbandspelare monterade i busse
museets egen Lyrec
Tandbergbandspelare var också ganska vanligt förekommande.

Det var inte endast i Västergötland som kulturbevarare reste runt med inspelningsbilar och bussar utan detta förekom i stort sett i hela landet.
På Institutet för språk och folkminnen (Isof) finns alla dessa inspelningar bevarade samt mängder med bilder .

De svartvita bilderna i denna artikel har jag fått tillgång till genom hjälp Fil.dr. Annika Karlholm och ljudtekniker Eleonor Karman.
Publiceringstillstånd av Annette C Torensjö.

Matts Brunnegård

LÄNK: https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4stg%C3%B6ta-Bengtsson

Här finns en MP3-fil från SR_sjuharad_arkiv_090318114807.mp3
Ladda ner filen via denna länk
https://sverigesradio.se/topsy/ljudfil/srse/1653674.mp3

Radiostationer till sjöss

Under min tid som radiotelegrafist har jag vistats i diverse olika radiomiljöer.
Mitt första fartyg som telegrafist hette G D Kennedy och var ett elevfartyg i Rederiaktiebolaget Transatlantic. Där var jag andra halvåret 1961.


Flera rederier hade elevfartyg på den tiden då det rådde stor brist på styrmän och maskinister.

Sändaren var en ST 450, alltså en sådan som finns i radiohytten på Radiomuseet.
Fabrikatet på mottagaren minns jag tyvärr inte, eventuellt en Hagenuk.


Nästa båt hette m/s Lommaren och tillhörde samma rederi. 1962-63.

Radiohytten där påminde mycket om den på museet, bortsett från sändaren som var St300B, föregångaren till 450-wattaren.

Så dök det upp en inkallelseorder och jag fick ta mig till Karlskrona i jui 1963, men eftersom jag var utbildad och erfaren blev det en kort sejour där och en något längre på Berga örlogsskolor där jag tillsammans med två andra gossar med erfarenhet från gnisteriet i handelsflottan gnuggades i de militära bestämmelserna.

Isbrytaren Oden blev nästa tjänstgöringsplats. Där fanns enligt boken ”Isbrytare” av Staffan Fischerström följande radioutrustning: en 200 w KVB-sändare, en 450 w KV/LV-sändare, en 10 w KV-station, två 5 w UK-stationer, två 3 w FMUK-stationer, två LV-mottagare och tre KV-mottagere samt en LBV-pejl.
Radiostationer till sjöss.

När vi låg i hamn bemannade vi också telefonväxeln som också fanns på samma plats.
Där fanns också en anläggning med mikrofon och skivspelare. Det gick att anropa alla eller bara delar av fartyget. Mot slutet av isbrytarsäsongen spelade vi ofta ”Detroit City” för alla ombord. Refrängen ”I wonna go home”.

När isbrytarsäsongen avslutats hamnade jag på Gålöbasen och fick krypa ner i stridsledningscentralen på en motortorpedbåt där jag hade en liten hörna med en 50-wattare och ett par BRT400S, samma som på Oden.Där fanns också en UKW-apparat med fyra kanaler.



Flottan hade ytterligare en civil uppgift utöver isbryteriet och det var att varje höst med minsveparen Hanö vara understödsfartyg till islandsfisket.

Det blev nästa tjänst. Den radiostationen var identisk med den på T52, som var beteckningen på min mtb. Radiohytten var ungefär lika stor som en dubbel ikeagarderob.

Sen skulle min karriär i kungliga flottan vara över. Trodde jag.

Men 1970 kom en inkallelseorder till repetitionstjänstgöring.
Det blev 11 intensiva dagar på sjömätningsfartyget Johan Månsson där jag gick vakt om vakt med en telegrafie högbåtsman.

Tyvärr minns jag inte ett dugg av hur radiostationen ombord såg ut och någon kamera hade jag inte heller med mig.
Troligtvis vad det även där samma utrustning som på HMS Hanö och HMS T52.

Även på museet har denna fina lilla sändare funnits men av någon outgrundlig anledning skrotats.

Matts Brunnegård

Lyssnarkontakt med hela världen


Runt världskartan du har framför dig ser du ett antal vykort från radiostationer runt om i världen. Vi DX-are kallar dessa för QSL-kort. Det är ett kort man fått från en radiostation som en bekräftelse på att man har lyckats höra deras sändning. DX-hobbyn går nämligen ut på att höra radiosändningar från världens alla hörn. Långt innan internet så var det en utmaning att lyssna på radio från främmande länder. När man så lyckades höra en viss radiostation ville man ju ha ett bevis på att man verkligen hade hört den. Man skrev då ett brev där man redogjorde för innehållet i programmet och hur det hade hörts. Brevet skickade man med posten och sedan gick man och väntade. Skulle det dimpa ner något från den här stationen i brevlådan? Det kunde ta veckor, månader, ibland år innan svaret kom. Men glädjen var stor om och när QSL:et kom.