Artiklar

Artiklar

På denna sida finns bland annat artiklar från Audionen och Nyheter från Radiomuseet.

Sök artiklar ur Audionen från åren 2000 – 2012

Läs utdrag från Audionen från åren 2000-2012

Artiklar från Audionen från och med 2013 finns nedan och kan sökas via sökningen på webbplatsen.

Militärradio


Gammal spetsteknik – militär flygradio

Här på militärradioavdelningen finns den första flygradio som fungerade på VHF bandet 110-150 MHz. Tidigare gick flygtrafiken på kortvågsbandet vilket inte alltid var tillförlitligt. Flygradion kallades FR7 i Sverige i USA SCR522 och var monterade i Jaktplanet J26 Mustang som Sverige köpte in från USA efter kriget.

Till höger om Mustang radion finns den radio som var monterade i S31 Spitfire som köptes in från England. I Sverige hette radion FR8 och var monterade i bland annat i J28 Vampire, J29 Tunnan, S31 Spitfire och Saab Satir SK50. Bakom FR8 radion finns FR 2 samt FR 3 som togs fram av Sverige i början av 1940 talet. I glasmontern närmast fönstret finns radion som satt i den berömda Avro Lancaster som var Englands kraftigaste bombplan som lastade 8650 kg bomber.


Radio för spioner och partisaner

På denna hylla kan du se 2 stycken handhållna handy-talkie som användes bland annat vid invasionen av Normandie. Kortvågsmottagaren Sweetheart i miniformat användes bland annat av Norska motståndsmän under kriget för att få information via BBC adioutsändningar.

På högra delen av gaveln finns 3 stycken mottagare av samma sort som fanns i det av Ryssland år 1952 beskjutna Svenska DC3 planet. Planet var utrustat med avlyssningsmottagare av högsta klass som var inköpta från USA.

I nästa Audionen kan vi läsa om mätutrustning, den sista delen i Audioguiden.

Stålbandsmaskin

RM 5643 – radiogrammofon med Magnetisk ljudupptagning för rundradiobruk

I Radiomuseets samlingar finns 7 trådspelare och 7 radiogrammofoner som inkluderar trådspelare. Många av dessa apparater fungerar, vissa med mycket bra ljud. Audionen återger här en artikel från Radio och radioamatören, nr 3-4 och 7 – 1936,, som vi hoppas kan vara av intresse för alla teknikintresserade. Artikeln är något förkortad, och bilder från Radiomuseets samling har lagts till.

Ur Radio och radioamatören, nr 3-4 och 7 – 1936

Ljudupptagningar äro av stor betydelse som hjälpmedel vid utarbetandet av ett gott radioprogram. Man har möjlighet att förflytta händelser en godtycklig tid, d.v.s. man har tillgång till vad man skulle kunna kalla en ljudackumulator. I Tyskland och England sändas ibland hela programavsnitt på reproducerad väg, särskilt på dygnets sena timmar, då det är svårt att få artister. Man spelar då in hela programmet på dagen och på de tider då konstnärerna äro lediga från sina film- eller teaterrepetitioner. Programmet ligger sedan fixt och färdigt att spelas upp på utsatt tid. De tekniska medel man hittills haft till sitt förfogande äro av tre slag.

1) Mjuka vaxplattor, då det gäller en upptagning som skall spelas upp endast en gång och ej avses att bevaras.

2) Hårda, svarta schellackplattor, som äro kopior av de ovannämnda vaxplattorna. Dessa plattor äro de i handeln förekommande vanliga grammofonskivorna. De få, genom att de kunna tillverkas i obegränsat antal, en nästan obegränsad hållbarhet för arkivändamål, men processen att från vax göra hårda skivor blir dyrbar, då skivorna vid rundradiobruk icke säljas i stort antal.

3) Gelatinskivor eller med cellulosalack överdragna skivor användas, då man omedelbart önskar spela upp en gjord inspelning och då man fordrar en större hållbarhet än hos vaxplattan. Denna skivsort lämnar en något sämre kvalitet än de ovanstående men är i stället vida billigare. Då de äro tunna, lätta och relativt hållbara lämpa de sig väl för arkivering.

Alla dessa skivor användas av Radiotjänst. De två förstnämnda slagen, på grund av sin goda kvalitet, för musik och sång, den sistnämnda för reportage och intervjuer.

Stålband från Sveriges Radio

På varje skiva kan endast inspelas ett fåtal minuter, men Radiotjänsts grammofonbord äro försedda med två skivtallrikar och en överkopplingsanordning, med vilken tränad personal lätt kan spela skiva efter skiva utan hörbar paus. Vid sidan av dessa skivor har Radiotjänst nu också fått en ny anordning för ljudupptagning. Denna apparat kan liknas vid en tonfilmskamera så tillvida att ljudet inspelas på ett band av sådan längd att en halv timmes oavbrutet program kan upptagas. Den skiljer sig från tonkameran däruti att sedan bandet spolats tillbaka kan detsamma genast återge det inspelade programmet utan någon framkallningsprocedur. Ljudet upptages på magnetisk väg på ett 3.000 m. långt stålband, vars bredd är 3 mm, och tjocklek 0,08 mm. Bandet är uppspolat på rullar c:a 60 cm i diameter. Samma stålband kan användas ett obegränsat antal gånger genom att ett redan inspelat program på magnetisk väg också kan utplånas. Man kan även spela upp ett inspelat musikstycke praktiskt taget hur många gånger som helst utan kvalitetsförsämring. Däremot lämpar sig en sådan magnetisk inspelning knappast för arkivändamål, ty priset på en stålbandsrulle är c:a 300 kronor. Önskar man trots detta bevara en rulle, möter detta inte något hinder ur teknisk synpunkt; vad man hittills har kunnat iakttaga behåller nämligen stålbandet sin magnetism oförändrad i flera år.

Man har för radiobruk kalkylerat med ljudupptagning även på optisk väg, alltså vanlig tonfilm, men sådan film måste ju framkallas och torkas innan uppspelning kan äga rum. Dessutom kan på ett filmband endast en inspelning göras, och sedan denna använts i program måste filmrullen arkiveras eller kasseras. För rundradiobruk har det visat sig, att denna metod trots att smalaste film använts blir ganska dyrbar. En fördel framför stålbandet har dock tonfilmen — man kan klippa och skarva ihop filmen godtyckligt och sålunda lätt stuva om de gjorda upptagningarna. Detta är vid stålbandet uteslutet, dels beroende på att det är omöjligt att på ett stålband se det inspelade ljudet, dels att det är mycket svårt att göra en hållfast och ljudlös skarv.

RM 7115 fabrikat Webster Chicago

Stålbandmaskiner tillverkas av flera firmor bland annat av C. Lorenz A. G. Berlin. Lorenz’ maskiner äro byggda i koffertform så att de lätt kunna transporteras eller monteras i bilar för reportagebruk. Marconi Works, Chelmsford, England,
tillverkar större maskiner avsedda för stationär drift.

Mekaniskt sett liknar alla dessa maskiner närmast trådspolnings- eller lindningsmaskiner. Motorer, regleringsmotstånd, kopplingsanordningar, trissor och
ledskenor för stålbandet ta det mesta utrymmet i anspråk. Det är endast de små fyrkantiga bitarna [maskinens tonhuvuden] överst på bilden ovan som utgöra maskinens ljudtekniska delar; här omformas sålunda de från förstärkare kommande
elektriska impulserna till magnetiska. Fig. nedan visar stålbandets väg genom Marconi-Stille-maskinen. Stålbandet reglerar självt av- och upplindningshastigheten genom att det får gå i slingor, som påverka elektriska kontakter, vilka i sin tur
påverka drivmotorernas hastighet.

Mättningshuvud

Vid inspelningen genomlöper stålbandet först ett mättningshuvud, i vilket alla på bandet befintliga magnetiska variationer utjämnas. Då bandet lämnat mättningshuvudet kommer det in i inspelningshuvudet, där det dels förmagnetiseras och dels påtryckes växelmagnetiseringen från talströmmen. Bandet lämnar sålunda inspelningshuvudet med en längs bandet växlande remanens.

Då bandet nu är inspelat, d. v. s. magnetiserat på ovanstående sätt inlöper det i uppspelningshuvudet, där den gjorda inspelningen c:a 0,2 sek. senare kan avlyssnas. Man har sålunda möjlighet att jämföra det reproducerade ljudet med originalet under pågående inspelning; den lilla eftersläpningen i tid har ingen betydelse för kontrollen.

Om överkoppling från original till reproduktion sker vid tal, låter det som om talaren
stammade.

Vid omsorgsfull inställning av kärnorna [tonhuvuden] och riktig frekvenskurva på förstärkaren kan en rätlinjig stålbandsåtergivning ske inom frekvensområdet 50—6000 p/s, ett resultat som uppnås endast på de bästa grammofonskivor.

Till sist skall framhållas stålbandets stora fördel inom reproduktionstekniken, maskiner av detta slag tåla skakning till skillnad frän grammofoninspelningsapparater, även under inspelning, vilket gör att inspelning kan göras i bilar och tåg som äro i gång. Man kan sålunda göra reportage från en biltävling genom att låta reportern åka med på banan i ljudbilen.

Av civilingenjör J. von Utfall

Insänt av Matts Brunnegård
Bild: Lars Lindskog, Jeanette Nilsson, Sveriges Radiobild

Vevtelefoner

I Radiomuseets telefonsamling finns två fungerande gamla vevtelefoner som har kopplats ihop. Besökande barn (och vuxna!) har stor glädje av att ringa till varandra på dessa gamla telefoner – en av våra populäraste experiment! Den ena är en av Telegrafverkets första väggtelefoner och den andra är en bordstelefon av senare datum – det skiljer cirka 45 år mellan tillverkningsdatum på telefonerna.

Museets stora väggtelefon i trä är tillverkad av Telegrafverkets verkstad år 1911. Modellen kallas AC150 eller Tvm, och tillverkades mellan 1893 och 1925 som Telegrafverkets första egna väggtelefon. Den var en revolutionerande nyhet med många finesser när den började sättas upp 1893, och beskrevs i följande ordalag av en tidning i december samma år:

Rikstelefonapparater af den nya, vid telegrafverket utförda konstruktionen samt tillverkade vid telegrafverkets verkstad hafva från och med i onsd. börjat uppsättas i hufvudstaden.

De skilja sig till utseendet helt och hållet från de äldre apparaterna och göra med sina enkla och rakliniga former ett synnerligen godt och tillfredsställande intryck.

Synliga metalldelar har man sökt undvika så mycket som möjligt, och hafva äfven alla kontaktskrufvar och dylikt placerats antingen inuti apparaten eller ock så, att de icke falla i ögonen. Ledningstrådarna tillföras apparaten nedifrån i stället för såsom vid nuvarande apparater, uppifrån.

Mikrofon och hörtelefon äro förenade i ett stycke, hvilket medför så väl praktiska fördelar som beqvämlighet vid begagnandet. Induktor och batterier äro äfven betydligt mycket starkare, än hvad som hittills begagnats, emedan apparaterna företrädesvis äro afsedda att användas å långledningar. Äfven är pulpetskifvan gjord så stor, att man beqvämt kan skrifva på den samma.

Att sätta ihop mikrofon och hörtelefon till en enhet, en telefonlur, var en nyhet i början av 1890-talet. Denna hade uppfunnits bara några år tidigare av LM Ericsson. På tidigare telefonmodeller var hörtelefon och mikrofon separata enheter.

Undersidan av locket med
informationslapp
Inuti väggtelefonen finns en lapp med information


I lådan med vår telefons lilla riksvapen placerades två stycken 1,5V batterier som strömförsörjning till telefonens kolkornsmikrofon, vilken omvandlar variationerna i det mänskliga talet till en elektrisk signal som därefter vidarebefordras ut på telefonlinjen.

I bilden här har locket och ringklockan lyfts undan, och då ser man telefonens växelströmsgenerator, även kallad induktor. Denna generator skapar en växelspänning på cirka 100V 20Hz när man vevar på telefonens vev med
4 varv/sekund. Detta får normalt en ringklocka att ringa i telefonväxeln i andra änden av telefonledningen. I museets experimentkoppling är telefonen i stället direkt kopplad till en annan telefon på avdelningen för Sjöfartsradio.

Växelströmsgeneratorn

Telefonen på Sjöfartsradioavdelningen är en bordstelefon med plåtkapsling- Den mycket vanliga modellen, med beteckning AB100, tillverkades under nära 50 år, från tidigt 1900-tal till slutet av 1950-talet.

Detta exemplar, som tillverkats av Televerkets Verkstad i Göteborg, verkar vara bland de sista som tillverkades på 1950-talet. Telefonen har en lur av bakelit i stället för den lur med taltratt som modellen säkert hade i början av 1900-talet. För övrigt är det samma teknik i bordstelefonen som i väggtelefonen. En växelströmsgenerator vevas för att få en klocka att ringa i andra änden av telefontråden. Mikrofonen behöver också här 3 Volt likspänning för att fungera.

Text: Dag Johansson

Bild: Dag Johansson och Lars Lindskog

Flygradio

Kolla flygtrafiken över Göteborg

Nu har du kommit till Flygradioavdelningen.

Vid vänstra delen på montern finns en inflygningskarta över instrumentflygning till Landvetters flygplats. De blinkande lysdioderna märker plats för de radiofyrar som är aktuella för landning bana 03.

Vid montern högra sida finns på dataskärmen aktuell trafik i Göteborgsområdet informationen kommer från Flygradar 24 som är fri att ladda ned från Internet.

Heinrich Hertz

Heinrich Rudolf Hertz, född 22 februari 1857 i Hamburg, död 1 januari 1894 i Bonn, var en tysk fysiker.

Hertz blev filosofie doktor vid Friedrich Wilhelm-universitetet i Berlin 1880 och amanuens hos Hermann von Helmholtz. Han blev 1883 docent vid universitetet i Kiel samt 1885 professor i fysik vid Polytechnikum i Karlsruhe och 1889 vid universitetet i Bonn. Han tilldelades Matteuccimedaljen 1888 och Rumfordmedaljen 1890.

Han har gett namn åt enheten hertz, som används för att mäta svängningstal exempelvis av enton från ett musikinstrument eller den mänskliga rösten, härledd SI-enhet frekvens.

Genom experiment 1886 bekräftade han teorin om ljuset som en elektromagnetisk vågrörelse, som James Clerk Maxwell lagt fram 1864. För detta vann han det pris som Preussiska vetenskapsakademien 1879 hade utlyst. Försöket ledde så småningom även till radiotekniken.

I experimentet genererades en gnista på ett ställe, som påverkade en strömkrets på ett annat ställe, helt utan några kablar dem emellan.

Det sägs om honom att han konstaterade att detta bara var ett intressant fenomen, som man inte hade någon praktisk användning av.

Det är intressant att notera att vårt radiomuseum har en gnistsändare och kohärmottagare i två separata enheter byggd av Karl G Eliasson som examensarbete vid Chalmers Tekniska Institut 1906, som liknar Hertz experiment.

Vi har även ett demonstrations experiment gjort av vår medlem Bengt Lindberg,. En gnista på den ena enheten orsakar en ström i den andra. Inga kablar förenar enheterna. Enheterna har radiokontakt med varandra.

Wikipedia och Bengt Lindberg

K-G. Eliassons examensarbete
Demonstration
Kohärmottagare – till vänster i bilden ovan
Gnistsändare – till höger i bilden ovan

Reparation – TV

Tommy Hamberg, vice ordförande, är en av våra medlemmar som reparerar apparater. Han var TV-tekniker en gång i tiden, och nu använder han sin expertis i Radiomuseets tjänst. Här reparerar han en TV med flera fel.

Så här ser TV-n ut efter reparation

I bilden bredvid ser vi 7 brott i kretskortet som Tommy har hittat och lagat. Det vid pilen är svår att se, de andra är lättare!

Tv:n har troligtvis ramlat i golvet eftersom även höljet var trasigt på flera ställen.

Resultatet av Tommys arbete var en fin, fungerande TV.
Kretskort med flera lödningar

Baksidan med kretskort

Störande musik

Jag har länge intresserat mig för audiovisuell reproduktionsteknik, såsom bandspelare, grammofoner, film och videokameror, och särskilt för hur apparaterna kan användas för att förändra signalen på ett kreativt sätt, för att skapa experimentella filmer och musik.

Finns det några roande eller oroande exempel på hur musik har använts för att störa ett tekniskt system?

Säkkijärvin polkka

Radiomina.
Foto: Jouko Kuisma.
Viestimuseo,
Riihimäk

Under Vinterkriget förlorade Finland Karelen och staden Viborg till Sovjet 1940, men i början av fortsättningskriget intar finska trupper Viborg i augusti 1941. Staden är minerad. Broar och posthus exploderar utan förvarning. Ett riskabelt sökarbete för att hitta de gömda minorna inleds och efter 17 kraftiga explosioner hittas en oexploderad mina, som visar sig vara försedd med en mystisk och avancerad utösningsmekanism, vilken analyseras av ingenjören Jouko Pohjanpalo vid Yle, den Finska rundradion. Han finner att varje mina är försedd med en radiomottagare som driver tre stämgafflar stämda i en treklang, vars kombination är unik för varje mina. Om en radiosändare på sovjetiskt territorium sänder ut motsvarande ackord, bringas stämgafflarna i resonans och sluter en strömkrets som detonerar minan. Anledningen till denna avancerade finess är att få en möjlighet att avstå från detonationer vid en förändring av krigets ställning.

För att förhindra ytterligare explosioner körs transportabla radiosändare monterade i bussar till Viborg för att försöka överrösta de dödliga treklangerna från Sovjet. En lämplig störsignal behöver ha speciella egenskaper: den måsta vara utan pauser för att sovjeternas signal inte skall få ett tillfälle att försätta stämgafflarna i resonans, den behöver vara polyfonisk och växla snabbt mellan en mängd ackord som inte är konsonanta med stämgafflarnas toner.

Viljo Vesterinen, bild från LP, rytmi RILP 704

Dragspelsvirtuosen Viljo Vesterinens inspelning av Säkkijärven polkka bedöms ha de nödvändiga signalegenskaperna, och den sänds tusentals gånger på tre olika frekvenser kontinuerligt, dygnet runt, under de höstmånader som batterierna till radiomottagarna i minorna beräknas hålla. Den musikaliska försvarsstrategin lyckas och inte en enda av de återstående hundratals minorna exploderar.

Blåmesen

De som tog del av TV och radioutbudet sena kvällarna på 1900-talet kanske minns att sändningarna avslutades med tio korta tonpulser i snabb följd. Signalen användes av Televerket för att stänga av samtliga sändare i landet centralt inför nattens sändningsuppehåll.

Blåmes, bild från Wikipedia

När Blåmesen gjorde entré som pausfågel på 1960-talet, visade det sig att dess sång kunde sammanfalla med avstängningssignalens karaktär, och därför fick den ej sjunga i radio och TV förrän distributionen till sändarna digitaliserades på 1990-talet.

En kompositör som medvetet använt denna signal är Zaid Holmin, som 19 år gammal 1965 skapade elektronmusikkompositionen Genesis med ett par Tandbergbandspelare. För att försäkra sig om att stycket skulle bli det sista som spelades om det sändes i radio, avslutade han det med dessa tonpulser. Zaid blev senare kreativ programmerare på EMS, Elektronmusikstudion.

Även hiphop-gruppen Just D samplade pipen i låten Fortfarande hos J Lindström som därför var bannlyst i radio. Att landets radio och TV-nät kunde stängas av på detta sätt betraktades som ett hot mot rikets säkerhet.

Den Kinesiska elddraken

Radiovågor respekterar inte nationella gränser och är svåra att stoppa. Därför uppstår ett problem för länder som vill kontrollera medborgarnas tillgång till information.

En energikrävande metod för att hindra informationen, är att överrösta radiosignalen genom att sända ut en starkare signal på samma frekvens. Vanligtvis bär inte störsignalen på någon information i sig, utan den kan bestå av pulserande toner, syntetiskt pladder, oväsen eller brus. Störsändaren måste kontinuerligt ställas om till de frekvenser som är aktuella, vilka söks upp av speciella lyssnigsstationer som övervakar etern. Störsändning var en omfattande verksamhet under kalla kriget som sysselsatte många och konsumerade stora mängder elenergi.

Ett nutida exempel på störsändare som istället använder sig av musik, är The Firedrake, som sänder från kinesiskt territorium för att störa ut utländska kortvågssändningar, såsom Radio Free Asia, Voice of Tibet och The Sound of Hope- ett internationellt radionätverk knutet till Falun Gong-rörelsen.

The Firedrake irriterar radioamatörer med flera, eftersom den når hela världen, även på frekvenser som är reserverade för kommunikation och inte rundradio.

Ett radioprogram på kortvåg varar normalt en timme, därför består störsändningen av tolv traditionella kinesiska musikstycken med sammanlagt en timmes speltid. Efter en timme avbryts störsändningen så att operatörerna kan lyssna efter om de oönskade programmen fortfarande sänder.

Ett av styckena är Gong och trummor för skördefest (Feng Shou Luo Gu). Inspelning från störning av Radio Free Asia:

Chinese Firedrake Jammer – Signal Identification Wiki (sigidwiki.com)

Är maskinerna våra vänner?

Människan skapar mer och mer avancerade tekniska system som kan te sig hotfulla när vi gör oss beroende av dem. Min förhoppning är att konstnärer utforskar svagheterna hos artificiell intelligens, ansiktsigenkänning, algoritmer och sociala medier med mera, och hittar sätt att förvirra dem.

Mats Lundell

Blåmesbilden licens: https://en.wikipedia.org/wiki/en:Creative_Commons, https://Attribution: Francis.C. Franklin©creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/

Mikrofonprojektet CMV3

En mikrofon typ CVM3 i bruk på 1930-talet
En legendarisk mikrofon redo för användning. De flesta delar fortfarande original.

Radiomuseet har en klassisk mikrofon från Neumann i Tyskland med beteckningen CMV3. Det står för kondensatormikrofon med förstärkare och är en legendarisk mikrofon som byggdes från 1930 och fram till 1950. Den tillverkades även under Telefunkens namn. Mikrofonen gjordes i ett stort antal bland annat till Berlinolympiaden 1936 och den syntes ofta i journalfilmer från andra världskriget. Den kallades då lite vanvördigt ”Hitlerflaskan” eftersom basen med förstärkaren är flaskform. När ljudfilmen slog genom var den ofta förekommande trots att den var klumpig och tung med sin rörbestyckade förstärkare.

Mikrofonen har mycket goda prestanda och efterföljaren Neumann U47 blev också legendarisk och finns i alla stora berömda studios.

Mikrofonens delar

Vår mikrofon har inte varit komplett men via Jörgen Pettersson fick vi en kontakt med Tomas Borgström i Malmö som renoverar dessa gamla dyrgripar. Tomas har nu gjort i ordning vår CMV3:a och den är nu kompletterad med mikrofonhuvud och nytt membran. Den är nu upptrimmad, genomgången och är fullt fungerande skick, mycket tack vare att museet har de unika Telefunkenrör som sitter i mikrofonens förstärkare. Åtskilliga rör testades innan vi hittade ett tillräckligt brusfritt.


Det är roligt att ha fungerande föremål i våra samlingar och denna gamla mikrofon presterar helt i klass med en modern studiomikrofon. Tomas har gjort en inspelning som visar detta.



Nu vill vi gärna ”inviga den” vid något lämpligt evenemang i Hugo Hammar salen.
Projektet visar på ett bra sätt för våra besökare att välgjord klassisk teknik fortfarande presterar och levererar efter ett sekel. Vi brukar ju fråga våra unga besökare om de tror att deras mobiler kommer fungera om 100 år och svaret är ganska givet.Tack Jörgen och Tomas för goda insatser i ett roligt och intressant projekt som kommer förgylla vår studioavdelning.

Utställningen med CMV3 till vänster och efterföljaren U47 till höger
RM 6112 Mikrofonen i närbild
Tomas arbetar med mikrofonen

Martin Björkman

Foto: Tomas Borgström, Lars Lindskog

Landmobil radio

Här är Radiomuseets område för Landmobil radio, vilket är den gemensamma beteckningen för Kommunikationsradio (kom-radio), Personsökare, Privatradio och Mobiltelefoner från 1940-talet och senare och för frekvensområden från 27 MHz till 470 MHz samt upp till 2500 MHz för telefoner.

På hyllorna längs långväggen ser vi först, längst ned, tre gröna lådor som är polisradio från 40-talet. Det är sändare, mottagare och kraftaggregat med en storlek som fyllde hela bagagerummet. Längre upp och åt höger finner vi kom-radio i flera utvecklingsfaser. Längre åt höger är modernare apparater som blir allt mindre med åren. Därigenom blev det möjligt att även tillverka kom-radio i fickformat, vilket vi kan se i en glasmonter. Här kan man följa utvecklingen efter årtal: ju mindre desto nyare. vilket beror på ökad användning av transistorer som kom i slutet av 50-talet och ersatte de strömslukande radiorören.

Allra nyast och modernast är en liten kom-radio i glasmontern. Den är från danska TP Radio och har den allra nyaste tekniken inom detta radioområde. Den kan täcka 100-tals kanaler inom ett helt frekvensområde samt användas för överföring av tal, tonsignalering och data.

De ovan nämnda apparaterna var genom ett licenssysten förbehållna taxi, åkerier, kommuner och många företag liksom statliga institutioner. Men så småningom blev trycket från privatpersoner stort varför man även kunde köpa så kallad privatradio, som användes till exempel i jakt och sport-sammanhang. Det finns flera exempel i glasmontern.

Längst bort till höger står stora skåp som är basstationer, vilka användes som fasta enheter med en central funktion i radiosystemen, oftast med en högt placerad antennmast.

Till sist har vi mobiltelefonen som i storlek också följer årtalen. Förr var de ju bara telefoner, men har nu utvecklats med dator, kamera med mera.

Vandringsvågröret

Häromdagen besökte jag Radiomuseet och överlämnade ett vandringsvågrör av typen RW80. Röret har använts i ett av de radiolänksystem som leverats av Siemens i Tyskland till Televerket under 60-talet.

Varje rör kostade då ca 4000 kr/st. Siemens var under slutet av 50-talet och fram till 80-talet en stor leverantör av radiolänksystem som användes i södra halvan av Sverige (från Sundsvall och neråt). Från Sundsvall och norrut köptes motsvarande rör från STC i England. Leveranserna köptes med installation och driftsättning vilket innebar att respektive leverantör hade montörer och ingenjörer under flera år i Sverige innan allt var klart att använda. Det var inom telefoni och TV som det var stort behov kapacitetsökningar respektive ny täckning. De stora och långvariga projekten ledde i flera fall till att montörerna stannade kvar i Sverige för gott och blev svenskar.

Systemen byggdes dubbelriktade vilket givetvis var en nödvändighet för telefoni. För TV var behovet i första hand att kunna distribuera TV från Stockholm och ut till alla de TV-stationer som var under uppförande under framförallt 60-talets första hälft. Kapaciteten på länklinjerna var sådan att ett TV-program med ljud eller 600 telefonsamtal per radiolänkkanal kunde överföras. Denna siffra ökades senare till 960 samtal. De frekvenser som var aktuella var 4 GHz och 6 GHz. Avståndet mellan varje radiolänkstation var ca 50 km.

Utöver sändare och mottagare levererades modulatorer och demodulatorer samt ett omfattande hjälplänksystem för att kunna övervaka och styra all utrustning. T ex i sträckan Stockholm – Göteborg fanns ca 10 mellanliggande radio-länkstationer samt några avgreningar som behövde övervakning och styrning. På den här tiden hade Televerket en egen byggnadsavdelning som ansvarade för husbyggandet och elinstallationerna.

Mer information finns Televerkets tekniska tidning TELE nr 4 från 1965 om radionätens utbyggnad. Den finns nog på Radiomuseets bibliotek! Lite teknik om vandringsvågröret finns även på Wikipedia.

Text Kjell Markström, bilder Lars Lindskog