Kan vi rädda Göteborgs fina rundradiosändare?

Radiostationen Änggården

När Radiotjänst startade sin verksamhet 1925 hade Telegrafverket anskaffat några radiosändare på 0,5 kW som sattes upp i Stockholm, Göteborg, Malmö och Sundsvall.

Huset vid Änggården byggdes 1925 och innehöll såväl sändaranläggningen som en radiostudio. Radiomaster av typ Rendahl var ganska vanliga vid den första utbyggnaden av större radiostationer i Sverige under slutet av 1920-talet. Dessa är 50 m höga.

1927 byttes sändarna i Göteborg och Sundsvall ut mot Standard Electrics 10 kW-sändare varav den i Göteborg idag står helt intakt på Motala Rundradiomuseum.

Motala kommun, som är huvudman för Motala rundradiomuseum, har erbjudit Radiomuseet i Göteborg att överta denna mellanvågssändare. Orsaken är att utrymmet skall användas till andra ändamål. Radiomuseet har dock inga lokaler där man skulle kunna montera in en så stor anläggning. Därför har Bo Sörensson kontaktat såväl Stadsmuseet som andra ställen om de skulle kunna tänkas vara intresserade av att hysa sändaren men hittills utan framgång.

Kan du som läsare ge något tips om var denna sändare skulle kunna placeras så hör av Dig
så snabbt som möjligt till Bo Sörensson eller Radiomuseet i Göteborg.

Bo Sörensson

En kort orientering om NAVTEX

På ömse sidor om den gamla, nu obsoleta, nödfrekvensen för telegrafi, på 500 kHz, finns två välanvända frekvenser nämligen 490 respektive 518 kHz. Här lever, i allra högsta välmåga, de teleprintersändningar som är avsedda för sjöfartens säkerhet.

Konceptet utveckades i England på 1970-talet för att förse sjöfarten på Nordsjön med en enkel, billig och tillförlitlig stormvarningskälla. I slutet av 80-talet spreds det till fler länder och det gjordes på 90-talet till obligatorium.

Allt eftersom fyrplatser och kustradiostationer avfolkas och tystnar, samt lång- och mellanvågsändningar släcks ner, har intresset för dessa mot sjöfarten riktade RTTY-sändningar ökat kommersiellt. Sedan 1993 regleras att SOLAS-klassade fartyg måste ha och använda NAVTEX ombord. Systemet ingår i GMDSS´ nödsystem och är en del av IMO, International Maritime Organisation´s ansvarsområde inom FN.

IMO

Så gott som samliga nationer med ”havskust” har dessa sändare, Sverige tex har tre. Sändarna använder relativt låg effekt, vanligen 100 -300 watt och de är avsedda
att på sin markvåg nå fram till fartyg till sjöss, inom en radie på 400 nautiska mil.
Till fartyg i hamn utlovas ingen mottagning, detta pga: ”känsligheten för markbaserade
störningar” slut citat.

IRU:s NAVTEX-förordning bestämmer att utsänd effekt skall minimeras, allt efter
behov, för att undvika störningar till andra zoner, se texten.

För mig och kanske för dig

Med dagens mycket frekvensstabila mottagare har vi hobbylyssnare väldigt goda möjligheter att lyssna på dessa meddelanden och de går alla i full klartext. På 518 kHz gäller uteslutande engelska och för andra, sk lokala, språk 490 kHz. Fast jag sålt segelbåten fortsätter mitt intresse för NAVTEX.

Vad sänds?

Namnet NAVTEX skvallrar lite om syftet: NAVigationsmeddelanden i TEXtformat. Många tror att det bara handlar om väder, men meddelandena har ytterligare många syften. En kväll framför NAVTEX-avkodaren avslöjar mycken dramatik på haven. Vid sidan om traditionella väderleksrapporter och därmed närliggande stormvarningar meddelas
uppgifter om exempelvis bojar som slocknat eller begett sig på drift, isförhållanden,
skjutvarningar, undervattensarbeten, MOB – man över bord – larm och fiskebåtar med
motorhaveri etc.

När jag skriver denna text skickar Novorossiysk ut skjutvarningar för Svarta Havet och förbjuder sjöfart inom angivna sektorer.

Hur är systemet uppbyggt?

navtexsystemet

Alla internationella sändningar på engelska samsas på en och samma frekvens, 518 kHz. Detta görs för att förenkla mottagningen. Denna enda frekvens kan då bevakas var fartyget
än befinner sig, runt om på hela jordklotet. För att undvika total kakafoni och för att skilja
stationerna åt, delar man in dygnets timmar i tidsluckor och världskartan i zoner. Sammantaget innebär detta att alla NAVTEXmottagare ombord på fartyg, sedan lång tid, har kunnat göras helt automatiserade, även de till nöjesbåtar.

navtex pnw20

navtex900

Tidsluckor

Traditionellt har vakthållningen ombord indelats i fyratimmarspass. Du som har en
skeppsklocka hemma på väggen eller i ruffen, vet att dessa ur anger tiden med sk ”glas”. Ett till åtta slag, med omstart var fjärde timme. NAXTEX har lånat denna fyratimmarsrepetering. Varje fyratimmars pass är vidare indelat i tio minuters sk ”slots” tidsluckor som tilldelas stationen unikt, en slot till varje, summa 24 st möjliga.

Zoner

Världshaven är i sin tur uppdelade i 22 st NAVTEX-zoner. Se bilden. Varje zon har sin
slotindelning. Den logiskt lagde har nu slutit sig till, att upp till 22 olika NAVTEX-stationer kan sända jorden runt samtidigt och upprepa sina sändningar var fjärde timme. Totalt finns det plats för 528 olika stationer.

NAVArea

Lite teknik för den nyfikne

RTTY, Radio TeleTYpe, sänds på lång- till kortvåg med NBDT, dvs Narrow Band Direct
Printing. En envägs felkorrigerande algoritm, SITOR-B, som du kan Googla om, används
för att öka läsbarheten. Sändningarna moduleras med BFSK, Beat Frequency Shift Keying,
170 Hz i 100 Baud. På vanlig svenska uttyds detta som att sändaren moduleras med två toner med 170 Hz separation och i hastigheten 10 tecken per sekund. Tecknen repeteras enligt ett bestämt mönster så att förlorade tecken kan kännas igen vid mottagning.

Hur lyssnar jag?

Utöver din någorlunda frekvensstabila mottagare utrustad för RTTY-eller SSBmotttagning, behöver du bara en enkel dator och en mjukvarudemodulator, en NAVTEXavkodare. Du laddar tex ner det fria programmet YaND, -Yet another Nevtex Decoder -nu i ver 6.4 och kopplar mottagarens audio ut, till datorns linje- eller mikrofoningång. Programmet har utvecklats av belgaren Dirk Claessens, det är heltäckande och väldigt användarvänligt. Vilken skänk från ovan.

En bit ner på denna hemsida hittar du länken för nerladdning av programmet:
http://www.ndblist.info/datamodes.htm

Du slipper krångliga inställningar och det finns en utmärkt hjäpfil för den nyfikne.

navtexmanual

Syntax
Ett NAVTEX-meddelande inleds alltid, efter osynliga synksignaler, med ZCZC
varefter följer fyra tecken, tex IA51. Första tecknet talar om slottens namn, andra meddelandetypen och siffrorna meddelandenumret. Därpå följer meddelandetexten och
hela meddelandet avslutas med NNNN. De vanligaste meddelandetyperna (hos mig) är:

A. Navigations varningar (ojämförligt
störst)
B. Meterologiska varningar
E. Meterologiska prognoser
L. Kompletterar A (med tex skjutvarningar)
D. Eftersök och räddnig

Vissa meddelandetyper har företräde i systemet och kan inte filtreras bort av mottagaren,
de är vädervarningar, navigationsvarningar och eftersök och räddning. Alla stationer sänder inte sitt namn i klartext, men i sändningsschemat ser man vilka som kan vara aktuella. Textens innehåll ger ofta kompletterande, stationsunik, information.

Men använder du YaND, så sköter programmet allting. Så här kan det se ut
ZCZC IA51
101137 UTC APR 15
IZMIR TURK RADIO
NAVTEX N/W NR:360/15 AEGEAN SEA
FIRING EXERCISE ON 15 AND 16 APR 15
FROM 0700Z TO 0800Z IN AREA BOUNDED …
NNNN

Vad hörs?

Under den mörka tiden på dygnet hörs här i södra Sverige nästan alla Europas stationer.
Jag har från mitt läge i Blekinge dock lite svårt att höra alla i POR och ESP.Vid riktigt goda
konditioner hörs Nord- och Centralamerika, Atlanten, Mellan Östern osv.

Överkurs

Om du har en eller flera SDR-mottagare, kan du med fördel använda VAC, Virtual Audio
Cable, för att sända ljudströmmen till decodern. Om du tröttnat på RTTY-rasslet, kan du
läsa Navtexmeddelanderna på nätet. Sjöfartsverket ser till att du kan det.

Aktiv användargrupp
När du ändå är igång så kan du söka anslutning till Yahoo-gruppen för NAVTEXintresserade:
https://groups.yahoo.com/neo/groups/navtexdx/ info
>> NAVTEX är en utmärkt konditionsindikator <<
Lycka till med din NAVTEX-lyssning !
// Göran i Lomma – sm7iym (at) gmail.com

PS

Till sist lite nostalgi. Från min tid inom SARTG kommer här en bild på min trotjänare, en Siemens T-100, komplett med hålremsstans och dito läsare. Om du också saknar ljudet från din teleprinter så sök på YouTube, där kan du återuppleva skramlet. Det är inte konstigt att man blivit lomhörd och har diskbråck, efter att ha lyssnat på och kånkat omkring på dessa. Näe, det var inte bättre förr! Men då var det trolleri när oscilloskopet visade de korsade ellipserna och de aktiva filtren silade fram bokstäver på teleprintern. The quick brown fox… CR CR LF

Se aktuell information på www.sdxf.se Specialsändningar från Sveriges DX-förbund.

rm02543a (1)

RÄVJAKTSMINNEN

av BENGT OLOV.WIECK. SM6APH

Denna artikel har tidigare publicerats i ”Årsbok för Amatörradiohistoriska
Föreningen i Västsverige 1985”.

Den initierade läsaren har givetvis listat ut att rubriken avser RADJOPEJLORIENTERING och inte utrotning av oskyldiga djur!

Här följer en subjektiv berättelse, byggd på mina egna upplevelser och andras berättelser. Det kommer mest att handla om rävjagande i Västsverige med tonvikt på Göteborg. I någon mån har jag plockat uppgifter även från annat håll.

BEGYNNELSEN

Det började i slutet av 1940-talet, strax efter andra världskrigets slut. Rävjaktssporten har sedan utvecklats i Sverige och internationellt i olika riktningar och med skiftande popularitet.

Jag vet inte när man började kalla radiopejlorientering för rävjakt och varifrån uttrycket kommit. Men med lite fantasi kan man ju likna det vid Just en rävjakt med gömda radiosändare som ’rävar’ i rävlyor och orienterare med pejlmottagare – ’rävsaxar’ – som rävjägare.

Teorierna för radiopejling och principen för hur man ’jagar räv’ tänker jag inte gå in på, eftersom jag förutsätter det vara bekant.

LITE HISTORIK

I ett programblad för Rävjakts-SM i Linköping 1959 kan man läsa följande, fritt återgivet: År 1947 provades de första rävsaxarna här i landet. Det var stabila 6·kilospjäser med antikverade rör (A 405 och liknande). Plats: FRO-Iägret på Gottskär. Någon tävling hölls emellertid inte det året.

Under vintern och våren 1948 publicerade civilingenjörerna Alf Lindgren (SM5IQ) och Rune Sagnell (SM5GQ) en rad artiklar om rävjakt i QTC.

Den 6 juni 1948 gick första rävjaktstävlingen av stapeln i vårt land. Starten skedde vid Roslagstull utanför Stockholm. Fyra lag om vardera ca fem man ställde upp, varav tre lag fann den 4 km avlägsna räven efter ett par timmars cyklande!

En knapp månad därefter ordnade västeråsarna sin första rävjakt, och under de närmast följande fyra åren bildades ett flertal rävjaktscentra i mellersta och södra Sverige. I början använde man cyklar. Fotjakter var undantag men de blev standard från 1951. Förmodligen beror det på den våldsamma motorisering som svenska folket drabbades av under 1950-talets början då cykeln började trängas undan som transportmedel. Att inte denna utveckling ledde till bil- och motorcykeljakter – som blev populära i bl a USA och Västtyskland – får vi vara tacksamma för. Rävjakt per motorfordon ger inte den kontakt med naturen, som gör fotjakterna så stimulerande.”

Det var omkring 1950 som jag själv, som radiointresserad skolgosse och nybliven medlem i Mariestads Radioklubb, blev intresserad av rävjakt. Jag minns min första rävsax. Det var en självsvängande 1 – rörsmottagare med pejlram tillverkad av ett aluminiumrör, böjt till en cirkel med ca 30 cm diameter. Med lite tur kunde man få in den närbelägna rävsändaren och pejla sig fram till den!

Mitt roligaste minne från den tiden var Skaraborgsmästerskapet 1951, som gick av stapeln i trakten av sjön Vristulven söder om Mariestad. En stor del av den dåvarande svenska rävjaktseliten deltog. Jag vill minnas att jag hittade fram till en av de tre rävarna. Därmed lyckades jag, 16·åringen slå en av de verkliga kanonerna, Sune Baeckström, SM5XL. Denne förklarade efteråt att han fått ett ’tekniskt fel på sin rävsax ’!

Vid prisutdelningen fick samtliga deltagare priser. Jag minns inte vad Jag själv fick,
men SM5XL fick ur E G von Essens hand ta emot ett jumbopris. Det var en träslev att ”i fortsättningen jaga i grötfatet istället”. Denna utmärkelse väckte stor munterhet. Händelsen lär ha ventilerats flitigt i QTC:s insändarspalter ett bra tag efteråt!

Åter till historiken: Aren 1954 – 55 blev sidobestämningsantenn ett standardhjälpmedel på rävsaxarna, Man kunde därigenom eliminera 180- felet vid pejling. Därmed förändrades rävjaktstaktiken en del.

År 1952 hölls det första svenska mästerskapet i rävjakt i Västerås. SM har sedan hållits regelbundet i stort sett varje år. Göteborg anordnade sitt första SM – i Hindås – år 1958. SM utgjordes normalt även dagjakt och en nattjakt. Man tävlade individuellt och i lag. Flera klasser förekom. Sålunda korades segrare individuellt, segrande lag, bäste junior, bästa dam och bäste Old-Boy.

Internationellt intog Sverige från början en ledande ställning, Pionjärer som SM5JQ m fl lyckades introducera rävjakten i flera länder såsom Norge, Österrike, Jugoslavien, Östtyskland, Sovjetunionen m fl länder. I några av dessa länder blev 144 MHz-jakter populära, men att springa omkring med Yagi-antenner blev aldrig populärt i Sverige. Det var nästan uteslutande 3,5 MHz-bandet som kom att användas här hemma liksom i våra grannländer. Rävjakt till fots har behållit sin popularitet genom åren, och är fortfarande de dominerande rävjaktsformen, även om det då och då förekom bil-rävjakter och andra fortskaffningsmedel.

DEN TEKNISKA UTVECKLINGEN

Halvledartekniken var inte uppfunnen då man började jaga räv. De första rävsaxarna var som redan nämnts något i klass med järnspis, bestyckade med ålderdomliga strömslukande elektronrör. Det krävdes både glödstöm- och anodbatterier, tillsammans vägande upp till flera kg. Billiga var batterierna inte heller.

På 1950-talet kom det strömsnåla miniatyrrör, speciellt utvecklade för batteriradiomottagare – s k ’resemottagare’. De krävde lägre spänning och ström både till glödtråds- och till anodmatningen. Vanligen var det 1,5 voltsbatteri till glöden och 67,5 voltsbatteri i miniatyr till anodspänningen. Vikten och storleken på rävsaxen kunde minskas till hanterbara mått, Jag tror det var SM5IQ som konstruerade den första: ”folksaxen”, Byggbeskrivningar kom i QTC och det fanns byggsatser att köpa:. Den var bestyckad med tre rör: HF-steg, återkopplad självsvängande detektor och LF-steg. Miniatyrrör för batteridrift hade förfärligt ömtåliga glödtrådar. Själv lyckades jag förväxla anslutningarna för glöd- och anodbatteri, med påföljd att jag efter bråkdelen av en sekund inte hade några glödtrådar kvar i rören. Jag kan fortfarande känna kallsvetten när jag minns upptäckten av att just ha blåst en halv
förmögenhet – månaders veckopeng för en skolgrabb!

Hur var det då på ’räv-sidan? Den första rävsändare jag kommer ihåg drevs av ett bilbatteri och roterande omformare. Sändaren var en X-talstyrd 1-rörsgrej med en input på några watt. Röret var en 6V6 eller liknande, som slukade massor med ström, både till glöd och anod. Hela stationen med batteri och tillbehör vägde så mycket att man måste vara två man för att få ut den i terrängen! Man kunde alltså inte gå långt från en körbar väg!

Antennen kunde vara en dipol eller en enkeltråd med motviktstrådar utlagda på marken.
Sedermera kom det bestämmelser att antennen i officiella tävlingar skulle vara en vertikalantenn för att man skulle kunna få riktiga pejlingar från alla håll. Rävjägare uppåt landet tyckte att det blev mer rättvist på det sättet. Men många av göteborgsjägarna tyckte att dom var tråkiga, som inte uppskattade nöjet med närstridsförsvårande antenner! Som t ex att använda ett närbeläget staket som antenn – det gick inte att få några vettiga pejlingar mot staketet om man inte kom från rätt håll.

Roterande omformare hade den egenheten att de hördes på rätt så långt håll. Det var lättare att hitta räven på omformarljudet än på radiopejling under närjakten!

Man gick därför snart över till mindre rävsändare med små batterirör. som kunde drivas
med batterier för både anod- och glödström. Effekten, ca 1 watt, var mestadels tillräcklig
och man kunde ha alltsammans i en enda transportabet låda. I Göteborg fanns under många år ett antal rävsändare inbyggda i små resväskor (var finns de nu???) . De vägde bara ett par kilo och var lätta an ta med sig överallt. Rävarna kunde då placeras var som helst i terrängen eller annorstädes.

Sedan kom halvledartekniken, men det hände inte så mycket i början. Vi hade ju våra
beprövade rävsaxar och de fungerade ju bra. Experimenten med transistorsaxar var i början inte så lyckade. Och till sändarna fanns det inga HF-transistorer med tillräcklig effekt till överkomligt pris. Det dröjde in på 1960-talet innan det kom vettiga rävsaxar och rävsändare med transistorer. Bo Lindell, SM5AKF och Torbjörn Larsson, SM5BZR, konstruerade en ny ’folksax’, som visade sig vara mycket bra! Den kom ut i byggsats och jag använder själv än i dag denna sax! Den hade ingen rund ram som de gamla saxarna, utan en ferritstav ingjuten i ett stycke U-profil av aluminium. Hela apparaten rymdes ledigt i en ficka. Det har kommit ytterligare några konstruktioner i samma stil, men jag har inte sett någon ny folksax med t ex IC-kretsar.

På sändarsidan har det blivit vanligt med automatiska rävar. En liten mikroprocessor och
en elektronisk klocka som sköter om alltihop, och rävjägarna har en kodad ’nyckel’ som
sticks in i rävsändaren när man hittat räven. Kod och tid lagras i rävens minne. Nackdelen
är att man inte vet resultatet av rävjakten förrän rävarna är insamlade och minnet har tömts, Men å andra sidan går det ju inte åt så mycket folk till rävar!

RÄVJAGANDET I GÖTEBORG

Från mitten av 1950-talet har det jagats räv mer eller mindre flitigt i Göteborg. Vi har haft
serietävlingar varje år och lokala mästerskap med vandringspriser till vinnarna. Både dag- och nattjakter har förekommit. Det mesta har skett till fots.

SPEXJAKTER

En mycket uppskattad form av rävjakt är spexjaktema där arrangören funderar ut de mest
djävulska och kluriga sätt att lura eller skoja med de stackars rävjägama. Det blev nästan
en tävling bland rävarna att gömma sig så bra som möjligt. Jag minns ett tillfälle då endast
en skosula syntes av räven i det hål i berget som utgjorde rävlyan. Därtill hade han dragit
upp antennen genom en liten spricka i berget på ett helt annat ställe. Det behövdes nästan
mikroskop för att finna räven även om man hade hittat antennen!

Som jag nämnt tidigare tyckte vi mycket om närstridsförsvårande antenner. Förutom att
koppla sändaren till staket eller elstängsel så kunde man dra antennen parallellt med en
kraftledning eller utefter en vertikal bergssida, under vattnet till en ö i en liten tjärn o s v,
Allt för att få fram en så oregelbunden och orolig fältbild som möjligt. Sedan kunde rävarna ha en massa hyss för sig. Vid en rävjakt i Slottsskogen gick en nybliven radioamatörsmamma och promenerade med sin lilla baby i barnvagn. Den lilla fick dela plats med rävsändaren. Det var många som inte hittade den räven – man kunde ju inte med att störta fram och överfalla en värnlös kvinna! Fast några av oss kände förstås igen fru SM6ARX, och der var inte särskilt rättvist mot de övriga……….. En annan gång satt ett älskande par och kramades och kysstes på en parkbänk och i en väska emellan sig hade de rävsändaren. Av blygsel missade de flesta rävjägarna den räven. De värsta varianterna såsom snubbeltrådar framför stup, fallgropar, björnsaxar etc diskuterades visserligen men praktiserades ej. Däremot minns jag andra spexjakter såsom när två närbelägna rävar bytte anropssignal varannan gång och man lyckades få hela kopplet av rävjägare att springa fram- och tillbaka! När jag själv Iåg räv vid en nattjakt, gick jag mellan sändningspassen ut ur lyan med lampa och rävsax och blandade mig med de övriga rävjägarna och rusade iväg åt fel håll och lockade bort de riktiga jägarna
från rävlyan. Sedan släckte jag lampan och smög tillbaka lagom före nästa pass!

RÄVJAKT OCH ALLMÄNHETEN

Rävjägare blev ibland missförstådda av en icke initierad omgivning. Det hände att man
annonserade i dagspressen om kommande rävjakter, Trots ordet ’radiopejlorientering’ i
samband med ordet rävjakt, så ringde det ’riktiga’ rävjägare ett par gånger och ville vara
med! En annan gång var det en arg dam från ett djurskyddssälIskap som hörde av sig!

RÄVJAKT I MASSMEDIA

Vid ett DM i södra Mölndal lämnades efter jakten en färdig pressrelease in till GP. Den kom verkligen in, på sportsidan men under rubriken ’SKYTTE’!! Vid de stora tävlingarna såsom SM, NM och DM och vid några demonstrationsjakter, hade vi pressen ofta med oss. En gång hade Erik Bergsten. SM6DGR, även ett TV -program om rävjakt. Pressens uppfattning om rävjakt kan f ö illustreras av bifogade tidningsurklipp, vilka får bilda avslutning på denna berättelse.

Ny Tid 25-8 1959Ny Tid 1-9 1958

Ny Tid 1/9 1958

 

 

 

 

 

Ny Tid 25/8 1958

 

Några tillägg till den tidigare artikeln

SM i Radiopejlorientering RPO anordnas sedan 1952, EM sedan 1961,
och VM sedan 1988.
På radiomuseet finns det ett antal apparater för rävjakt att beskåda.

20150928_151105
En räv bestående av en sändare och en mottagare i en liten resväska. Mottagaren använde rävoperatören för att lyssna på de andra rävarna för att avgöra när det var dags att börja sända.
20150928_151250
En rävsax med pejlram och en vertikal antenn för sidobestämning. Till rävsaxen hörde också en låda med batterier, som antingen bars i en axelväska eller satt fast i jägarens livrem.

Ett litet fenomen med att ha en rördriven rävsax, som jag själv upplevde flera gånger under 50-talet, är följande:
Hörlurarna till saxen var kopplade till anodkretsen på slutröret, som ju drevs ned
67,5 volts anodbatteri. Det fanns alltså 67,5 V i hörlurarna. Saxen som jag höll i
händerna var förstås jordad. Efter att ha sprungit en stund och blivit svettig, så
gick det ström från hörlurarna in i skallen och ut genom händerna med smak i
munnen av oral galvanism.

/Bengt, SM6BLT