Det är dags att presentera en bolagstidning i Audionen. Det handlar om en ganska kortlivad tidskrift som gavs ut av Luxor i Motala. Den är inte riktigt typisk för vare sig de tidningar som riktade sig till en radiotillverkares återförsäljare eller de som mer hade karaktären av reklam till hushållen. Den distribuerades visserligen till Luxorhandlarna, men var och en som köpt en magnefon verkar också ha fått den hemskickad direkt i brevlådan.
RM03286 -radiogrammofon med rundradiomottagare,skivspelare för 78 varv/minut samt en trådspelare Luxor ”Magnefon” med mikrofon.
Trådnytt hette den alltså och första numret kom ut 1951. Målgruppen var ju relativt smal och det får väl ses som en slags reklam i efterhand, som kunde hjälpa till att sälja tråd och andra tillbehör. Magnefonerna sålde väldigt bra redan från debuten 1949 och under de första åren av 50-talet. Den exklusiva skara som ägde en trådspelare i hemmet och dessutom fick en särskild tidning i brevlådan några gånger om året hjälpte säkert till med att sprida intresset. Kanske genom att spela in släkt och vänner på apparaten och även visa tidningen för andra nyfikna. Det motiverade antagligen kostnaderna för den.
Innehållet består i regel av några fasta inslag, som till exempel en intervju med en nöjd magnefonägare, en tävling av något slag och lite tips från en tekniker på företaget. En avdelning som kallas ”rullen går” presenterar brev från läsekretsen och det brukar också finnas någon skämtteckning, som de som finns nedan. Texterna lyder så här:
Jag undrar om han fortfarande ska förneka att han snarkar om nätterna.
Säg icke nej, älskade Eufemia…Åhh Konrad, det kommer så plötsligt! Vill du trycka på Microphone record och gå ut ett ögonblick, så ska jag spela in mitt svar.
Konkurrensen från bandspelarna tvingade så småningom Luxor till att även börja tillverka sådana och då fasades trådmagnefonerna successivt ut från produktutbudet. Trådnytt blev väl med tiden lite för låst i sitt koncept, så den blev inte så långlivad. Den kom ut med cirka tre nummer per år från 1951 till 1954. Från 1955 så blev den en liten del av företagets äldre branschtidning ”Luxor Kontakt”, men den får vi titta på en annan gång.
Ny teknik provas för live videoöverföring från helikopter
Detta är den tredje delen av serien om radiolänkhistorik. I detta avsnitt berättar jag om hur polisen testade möjligheterna att använda radiolänk för att överföra bilder live, direkt till sin ledningscentral.
Polisen har i sitt uppdrag att bevaka och hjälpa och har till sitt förfogande en helikopter, Bell Long Range SE-HKP, utrustad för att kunna vidarebefordra information och lagra in på band, vad som hänt och var det hänt. Helikoptern var, sedan tidigare, utrustad med videokamera i fast monterad position, i nedre högra delen av cockpit för att få en bra bildvinkel framåt.
Videokamerans placering till höger
Handenhet och display för manövrering
Funderingar har funnits om det skulle vara möjligt att få bilder direkt till ledningscentralen. Tekniken hade använts redan av SVT vid Vasaloppet. De tekniska specifikationerna och förutsättningarna var inte de samma för att få den prestanda som polisen önskade.
Polisen hade tidigare besökt en säkerhetsmässa och där träffat en tillverkare av mobil videolänk, Microwave Modules LTD.
Då polisen hade för avsikt att köpa in ett större antal utrustningar för olika applikationer, tillfrågades Televerket Radio om ett konsultuppdrag för att specificera transmissionskrav.
Då Televerket redan hade polisen som kund, med bred kunskap från b.la. transmission från trafikkameror, fanns alla förutsättningar att kunna utföra detta uppdrag.
Tillgång till frekvenser har alltid varit ett problem och i detta fall ansåg Frekvensförvaltningen att aktuella bandet för storstadsregioner borde vara 3,5 GHz. Tidigare angavs 1,375–1,68 GHz som möjliga band, och utrustning för dessa band köptes in.
Nu kom frågan upp: Kan denna utrustning användas i befintlig Bell Long Range 206 helikopter, (SE-HPK) som disponerades av polisflyget, stationerad på Säve flygplats i Göteborg?
Uppdraget gick till radiolänkgruppen i Göteborg, som hade rutsättningar, kunskap och mätutrustning att genomföra ett prov.
Utrustning, sändare och mottagare provades fört på bänk med en dämpare för att simulera den beräknade RF dämpningen och verifiera videokvalitén. Utrustningen var inbyggd i behändiga lådor med måttet 26026090 mm och vikten strax under 3 Kg.
Mottagare MTV 2010, uppbyggnad i moduler.
Som slutsteg användes Microwave Modules egen konstruktion
Då sändarens uteffekt var 2.5 W (Se specificationen på sida 10), var effekten för låg för det avstånd som utrustningen skulle klara. Därför användes ett slutsteg som lämnade 20 W till antennen.
Sändare och slutsteg monterade i helikoptern.
Sändaren och slutsteget spändes ordentligt fast på en hylla som användes som stöd för bår vid sjuktransporter. Antennkabel drogs ut genom en glipa på bakre dörren. Inga stationära montage, då detta bara var ett prov. Kraft 12V togs från befintligt uttag, avsett för medicinsk utrustning. Så här fanns det gott om effekt
Att få till en bra placering av sändarantennen, både ur flygsäkerhetssynpunkt och att kunna utnyttja antenndiagrammet optimalt med all strålning i horisontalplanet var inte helt lätt. Antennen var 1320 mm och avståndet mellan mark och nedre delen av fästet för landningsstället var 620 mm. Den bästa lösningen i detta fall blev att antennen vinklades snett bakåt för att inte komma i kontakt med marken.
Mottagning fick vi från helikoptern upp till ca 1 km bort vilket var förväntat med denna antenntyp. Därför byggdes och monterades en 2*2 stackad yagi antenn på en triploid så det gick att följa helikoptern. Antennvinsten beräknades ca 30dBi.
Sändarantennens placering på SE-HKP:s bakre fäste till landningsställetRitning Bell Long Range helikopter 206B
Den första mottagna bilden med liten antenn och mottagare på polishuset.
Artikelförfattaren Kenneth söker efter RF-signal
Provet blev till full belåtenhet med en full acceptabel räckvidd och perfekt bildkvalitet. Men hade vi fått sändare antenner som varit anpassade till det begränsade utrymmet under helikoptern och kunde ha placerat denna vertikalt hade det blivit något högre in nivå.
För att sprida den här möjligheten anordnades ett seminarium med deltagare från Räddningstjänst, Brandförsvaret och Räddningsverket där punkterna var: 1. Polisens önskemål och förutsättningar. 2. Tekniken som används 3. Ett inspelat band från provet visades 4. Framtida utveckling 5. Förbindelser mellan olika ledningscentraler. 6. Helikopter till mobil enhet (Lednings fordon) 7. Hur kan samhällets räddningstjänst använda videöverföring från helikopter?
Nedan finns en artikel i Svensk Polis tidsskrift som visar hur belåten polisen var med resultat av provet och möjlighet att kunna få tillgång till denna nya teknik.
Vad hände sedan?
Ett stort problem var frekvenstilldelning för denna typ av sändare att användas högt upp i storstadsmiljö.
Räddningstjänsten var inte mogen för denna teknik, men polisen använde den skarpt vid EM i fotboll 1992 och VM i friidrott 1995.
En tanke som vi hade för att få bättre räckvidd var att installera fler mottagarantenner på högt belägna platser, som sedan med länk kunde distribuera bilderna till polisens ledningscentral. Då länken är dubbelriktad skulle även antenn riktningen mot helikoptern kunna fjärrstyras. Att kunna styra antennriktningen med en mottagare som känner av HF insignalen och styr antennrotorn för bästa insignal var också något som skulle kunna ha använts.
Nu 30 år senare kan vi se hur utvecklingen av nya typer av små drönare kan göra samma sak, men när detta utfördes var det något av ”high tech”.
Men inget av detta kan konkurrera med en helikopter, utrustad med videosändare, när det gäller att snabbt vara på plats.
Får se vart utvecklingen tar vägen! Kanske tillämpningen kommer tillbaka i en modernare tappning.
På min resa för jobbbet blev det tillfälle att besöka detta intressanta radiomuseum, Findorffstrasse 22 – 24 är adressen i Bremen. Jag blev visad runt i utställningen av två engagerade funktionärer. De berättade mycket om museet och Bremens Radiostation. Museet har en mycket stark lokal förankring. En hel avdelning är tillägnad Radio Bremen. Här finns en radiostudio uppbyggd av utrustning som tidigare använts på radiostationen. Mellanvågssändningar startade 1924. Stationen är fortfarande igång som radio och TV-sändare men inget på mellanvågen längre.
Museets utställning har många intressanta objekt som visar utvecklingen inom radio och radio- och TV-teknik med nära liggande teknik tex för lagring av ljud från vaxrullar ända fram till digitala format. Många varianter har funnits, en del kortlivade.
Radiogrammofoner
Fina miljöer har man också gett plats för. Till exempel ett vardagsrum som det kunde se ut på 50-talet. Bilradio visas på ett kul sätt med en instrumentpanel från en Borgward Isabella. Över den en tidslinje med utvecklingssteg inom bilradiotekniken. Borgward var också ett Bremen-företag. Ägarfamiljen har skänkt en påkostad radiogrammofon av märket Siemens. Den finns nu på museet, typbeteckningen är T2650W. Är från början av 50-talet.
TV apparater
På TV-utställningen märks en Saba projektions-tv, tillverkad på 50-talet. Även en Nordmende Spectra, färg-tv, från -68 med tre extra bildrör av mindre typ. I dessa kunde andra program ses samtidigt men då i svart/vitt.
Avdelningen för fartygsradio visas i form av en uppbyggd miljö efter telegrafisthytten från fartyget Jason.
Modernare Hi-Fi från 70 och 80 talet finns också en avdelning för. Även Bang&Olufsen har en egen avdelning.
Folkmottagaren. Bild från Radiomuseet i Göteborg
Krigstiden har också sin avdelning med information om propagandan och exempel på detta. Det visas med all tydlighet vilket syftet var med Folkmottagaren. Till exempel tillsatsen som anslöts för at förhindra distansmottagning. Även VE301, den större Folkmottagaren, kunde annars ta in avlägsna sändare utanför riket.
Mende / Nordmende är starkt representerat på museet. När företaget 1947 återuppbyggdes hade det också flyttat från Dresden till Bremen. Fann ny lokal i flygplanstillverkaren Focke-Wulf´s tidigare fabrik. Namnet ändrades då till Nordmende.
Kristallmottagare och gamla rörFina gamla apparater
Bremer Rundfunkmuseum är mycket sevärt. Det går åt många timmar för att se allt även om det inte är större än 430 kvm. Ca 700 föremål finns i utställningen. Alla skyltar är på tyska. Det går oftast att förstå men jag hade gärna sett att även engelska hade funnits.
Den första artikeln i denna serie om radiolänken berättade om de första åren. Denna berättar om hur radiolänk tekniken tidigt användes av Televerket för att sända “live“ för SVT (Sveriges Television) från evenemang som fotboll mm.
Det var inte bara Televerket som använde sig av radiolänk, utan den fanns redan, i liten omfattning, hos Polis och Räddningsverket, Luftfartsverket samt kommuner mm. Utrustningen var i regel en enkelriktad analog video, för att överföra bilder från kameror. Ingen styrning åt andra hållet. Något landsting hade kommit längre och installerat en dubbelriktad PCM radio mellan olika förvaltningar och vårdinrättningar.
Televerket, som nu bytt namn till Televerket Radio, hade kunskapen och resurserna att erbjuda externa kunder förbindelse på radiolänk. Flera nät moderniserades och nya byggdes och samarbete med Polisen resulterade att allt fler kameror fick radiolänksförbindelse. Mellan Tingstadstunneln och Polishuset sattes en utrustning upp som arbetade på 50 GHz. Det var rekord i hög frekvens, då det var den högsta frekvensen som har använts i vårt länknät. Kunderna tittade på detta och blev nöjda. Skulle det med radiolänk kunna gå att användas från en rörlig sändare?
Ett mycket lyckat försök gjordes tillsammans med Polisen, och användes skarpt vid bland annat EM i fotboll 1994 och i andra sammanhang. Mer om detta i en följande artikel.
Bilden visar hur MRS var organiserad inom Televerket Radio någon gång på 1980 talet
Fler kommuner, med en geografisk utspridd organisation, vill koppla ihop sina lokala växlar till en central växel för att få ett heltäckande eget telefonnät, vilket Televerket Radio genom kunskap och utrustning samt tillgång till mastplatser kunde erbjuda.
Televerket Radio hade en bred erfarenhet och radioutrustning för både video och pulse-code modulation (PCM) med kapacitet för olika behov. Med detta hade man också referenskunder för att kunna visa att radiolänk var den bästa transmissionslösningen.
På grund av den växande efterfrågan skapades Microwave Radio System (MRS) som var en grupp i Televerket Radios organisation som hade till uppgift att arbeta med den externa marknaden, bland annat statliga, kommunala och privata aktörer. De erbjöd experthjälp med information för bland annat mässor, projektering, byggande och underhåll av radiolänk och tillhörande delar som mast och kraft med mera. De fanns på sex olika platser i Sverige. Grupperna arbetade lokalt med egna kunder inom området och tillsammans i gemensamma frågor som inköp och frekvenstillstånd samt på mässor. Också för kunder som hade sin organisation spridda på olika platser i Sverige.
En ny marknad hade tagit form, där Televerket Radio nu kunde ansvara för hela entreprenaden fram till en färdig förbindelse, och därefter ansvara för drift och underhåll.
MRS finns inte längre i sin ursprungliga form, utan har långsamt försvunnit genom omorganisationer. Bilden visar hur MRS var organiserad inom Televerket Radio någon gång på 1980 talet.
OB gruppen (Outside Broadcasting), var en egen del inom Tele Radio och hade inget att göra med den externa marknaden. Dess uppgift var bara att bygga temporära radiolänk förbindelser, i första hand för Sveriges Television. OB gruppen var tidiga med att ha egen utrustning till VM i fotboll 1958, och kunde med den sända ”live” från de fotbollsarenor, där matcher spelades. Utrustningen var avsedd för enkelriktad analog video med ljud. Den var byggd för att sättas på en tripod på ett högt ställe nära sändningsplatsen, och riktades mot inmatningspunkten, vanligtvis en FM/TV stadion med möjligheten att länka videosignalen i det fasta länknätet vidare till Kaknäs.
Bilden visa en mottagare av fabrikat CFS, som är placerad på balkongen, plan 13, Brudaremossen FM/TV stadion.
Den första utrustningen för OB
Panorering av mottagaren fick göras manuellt med hjälp av en voltmeter för maxutslag. OB gruppen hade även tillgång till en mastbil för att på sändningsplatsen få upp sändare över ”trädtopparna”. Konstruktionen av CSF utrusningen var lite speciell då man hade placerat antennen på översidan av utrustningen och matade via ett horn, väl skyddat i radioenheten. Antennen monterades mellan två stag på vardera sida, som höll antennen i rätt position mot fokalpunkten.
Kontrollpanelen i OB bussen
OB gruppen hade all sin utrustning placerad i en teknikbuss. I Göteborg (Västra Radiodistriktet) var det OB 6. Bussen användes vid alla uppdrag och hade utrustning för kraftmätning som ibland även försörjde SVTs teknik. OB gruppen hade också tillgång till en mastbil om det krävdes att komma upp med sändaren för att få en fri siktlinje till radiolänkstationen där man skulle mata in den temporära videosignalen till det fasta länknätet. Här var överlämningspunkten av bild och ljud från SVT och till Televerket.
NEC mottagare TVL13GH24. Notera hur bra
Ny halvledarbestyckad radioutrustning, typ TV13GH24, som fortfarande var analog, köptes in från japanska tillverkaren NEC. Utrustningen arbetade i 13 GHz . Det fanns också möjligheten att använda 0,6 m eller 1,2 m parabolantenn, beroende på omständigheter som bland annat sträckans längd. Se bild på nästa sida.
Bak i OB bussen
Längst bak i bussen fanns ett förvaringsutrymme med kablar för olika behov, radiolänksändare och mottagare och spänningsomvandlare med mera.
För att lättare kunna hitta sändarens antenn målades den med fluorescerande färg, som gick lätt att upptäcka med kikare från mottagarsidan (bilden på nästa sida till vänster). På högra bilden är en sändare placerad på taket på Konserthuset i Göteborg.
Telias OB-verksamhet med tillfällig terrestrialradiolänk för SVT och andra kunder är nu historia och utrustningen lagd på hylla, för att kunna beskådas av kommande generationer. För med dagens teknik gäller det bara satellit och fiber och ibland även en mobiltelefons förbindelse.
I nästa artikel beskriver jag en spännande utveckling – överföring av video från helikopter, ett samarbetsprojekt med Polisen.
Kenneth Ydresjö
En bild från VM i slalom i Åre, i 1979 då Ingemar Stenmark deltog och vann allt! Bilden föreställer en sändningsplats belägen på mitten av banan ner till målet. Det är tre stycken NEC repotagelänk singel montage, samt två länk som kör på samma antenn som är panorerade mot målet. Bussen som står nedanför är var OB buss. Man kan skymta SR buss framför ställningen som länken står på.
Vid Radiomuseet finns ca 160 olika militära enheter som härstammar från 1920- 1970 talet. Bland dessa finns en station från 1930 talet, nämligen radiostation 10W BR M/39 som vi beskriver i denna artikel.
Efterfrågan var stor på 1930-talet då alla militära enheter efterlyste en ny radiostation till verksamheten då kriget kom allt närmare. Den förnämliga radiostation 10W BR M/39 finns i flera former:
Radiomuseets 10W BR M/39 bärbara radio
Som bärbar station med utrustning sändare, mottagare, batterier, samt utrustningslåda med generator med packfickor.
Cykelradiostation uppdelad i 4 enheter. Sändare, mottagare, batterilåda, samt handgenerator (se bild).
Klövjeradiostation modell CI utförd för 5 enheter sändare/mottagare, batterilåda, materiallåda, samt handgenerator (Hästutförande, se bild).
Infanteriradiostation liknande ovan klövjeradio uppdelad på 4 enheter.
Vid långa förbindelser användes kastantenn och vid korta avstånd stavantenn.
Frontpanel
Cykelutförande
Data för 10W BR M/39 Sändare 2500-5000 kHz, Mottagare 1300- 6100 kHz, Sändningsslag = Telegrafi A1 samt Telefoni A3. Antenneffekt 5-7 W vid A1 6-8 W effekt vid A3
Standarder kan låta ganska tråkigt, men det europeiska standardiseringsorganet European Telecommunications Standards Institute (ETSI), som arbetar med standardisering av telekommunikation i Europa, har arbetat fram några populära standarder som blivit allmänt accepterade även i stora delar av övriga världen. Främst tre standarder som utvecklat tidigare analog kommunikation till digital har haft stor betydelse.
DECT
DECT-handenhet, Siemens Gigaset, med laddare och basstation.
Under 1980-talet började telefoner med en väggansluten basenhet som kommunicerade analogt med en trådlös handenhet, att dyka upp i affärerna. Problemen med dessa var bland annat brist på frekvensstandard, brusig förbindelse och risk för avlyssning. I slutet av 1980-talet började ETSI utveckla standarder till det som kom att kallas Digital Enhanced Cordless Telecommunications (DECT). Från att ha varit en förlängning av fasta telefonledningen, möjliggjorde systemet många fritt rörliga användare på liten yta, t.ex inom ett företag. Frekvensen för kommunikation mellan hand- och basenhet standardiserades i Europa till 1880-1900 MHz. Kommunikation sker digitalt, bland annat genom att kommunikationskanalerna delas upp i tidsluckor, Timedivision multiple access (TDMA) vilket gör att varje enskilt samtal, ungefär som järnvägsvagnar i ett tåg, får sin tilldelade tidslucka på kommunikationskanalen. Räckvidd mellan hand- och basenhet blev ca 100 meter utomhus, men kortare inomhus beroende på dämpning i husväggarna. Räckvidden kan utökas med lämpligt placerade DECT-basenheter.
Behovet av anpassning till ny teknik har utvecklat den ursprungliga standarden. Den senaste varianten DECT-2020 NR (New Radio) innebär förutom den ursprungliga talkommunikationen, även att hemelektronik som stöder denna blir enklare att installera och fås att samexistera i lokala nätverk.med lämpligt placerade DECT-basenheter.
GSM
Sedan de första helautomatiska analoga mobiltelefonsystemen driftsatts, i Sverige med NMT år 1981, startade ett samarbete mellan några europeiska länder för att utveckla nästa generations mobiltelefonsystem (G2). Det skulle vara digitalt, och komma tillrätta med de tidigare analoga systemens brister, bland annat med bristande kapacitet och möjlighet till avlyssning av kommunikationen. Det arbete som utförts av gruppen Groupe Spécial Mobile (GSM) överfördes till ETSI 1989, och 1991 driftsattes första nätet enligt nya GSM-standarden i Finland. Detta innebar digital krypterad kommunikation som bland annat bygger på TDMA och ett effektivare utnyttjande av radiokanalerna, med förbättrad möjlighet till datatrafik över mobiltelefonnätet. GSM innebar också att man nu kunde skilja på telefon och abonnemang, då det senare kopplades till ett Subscriber Information Module (SIM)-kort. I början användes 900-MHz bandet för GSM-trafik, men snart utökades det även till 1800 MHz-bandet. Standarden utvecklades med nya funktioner som SMS och högre hastigheter för datatrafik. Bland annat ersattes den ursprungligen kretskopplade, dvs kontinuerligt uppkopplade, mobila datatrafiken med paketförmedlande teknik som delar upp data i definierade block eller paket. Standarder som General Packet Radio Service (GPRS) och Enhanced Data rates for GSM Evolution (EDGE) ökade den mobila datahastigheten till över 300 kbit/s.
GSM-standarden som numera benämns Global System for Mobile Communications, har efter 30 år successivt börjat avvecklas runt om i världen till förmån för modernare mobiltelefonistandarder.
Bilden visar en Nokia 5110. som är ett exempel på GSM-telefon för 900-MHz. Den lanserades 1998.
TETRA Från början tänkt som en del av GSM, bröts kommunikationsradio ut med en egen standard, lanserad 1995, och senare benämnd Terrestrial Trunked Radio (TETRA).
Standarden har likheter med GSM, genom att vara digital, krypterad och bland annat byggande på tidsmultiplex, TDMA. Standarden tar tillvara på kommunikationsradions möjligheter till snabb uppkoppling, och möjlighet att växla kommunikationsmetod, t.ex mellan två handenheter, från en basstation till många handenheter, eller via relästation då en handenhet har svårt att direkt nå basstationen. Systemet kan också snabbt koppla upp telefonsamtal, och väljer automatiskt den radiokanal som har minst störningar. TETRA använder frekvenser mellan 380-470 Mhz, på frekvenser som är gemensamma i hela Europa. Förutom radiosystem till ”blåljusmyndigheter” och samhällsviktig verksamhet, i Sverige benämnt Radiokommunikation för effektiv ledning (RAKEL), använder företag bland annat kopplat till lokaltrafik egna radiosystem som bygger på TETRA.
För att komma tillrätta med kvarstående problem med TETRA, bland annat kopplat till mycket låg överföringshastighet vid datatrafik, så har den utökade standarden Tetra Enhanced Data Service (TEDS) skapats av ETSI tillsammans med The Tetra and Critical Communications Association (TCCA). Detta gör det möjligt att skapa kommunikationssystem som t.ex. snabbt överför bildinformation från drönare till markterminaler. I Sverige baseras nya generationen RAKEL G2 på TEDS-standarden, vilken efter testperiod planeras att börja tas i drift under 2023.
Bilden visar en av Radiomuseets två TETRA-handenheter. Den konstruerades också under slutet av 1990-talet, och har därför vissa likheter med GSM-telefonen, bland annat knapp för att bläddra i menyer på displayen.
Att kunna lyssna på radio, tape eller till och med grammofonskivor i bilen var från början en lyx som numera är standard. I Radiomuseets område för Bilradio speglar vi denna utveckling.
På första hyllan finns bilradio från bland andra Blaupunkt och Philips. Vi ser även en svensk bilradio från Centrum Radio. Flera av apparaterna har tillverkats för olika bilmärken. Längst ned för bland andra Studebaker, Chrysler och Hudson. Det finns också en engelsk för Jaguar. Här finns också Volvo-apparater som utvecklades i samarbete med japanska fabriker som även tillverkade dem. De äldsta apparaterna är amerikanska från 1930-talet och är så stora att de inte fick plats i bilarnas instrumentbrädor.
Redaktören har glädjen att informera om en serie artiklar kommer i denna utgåva och några till. Var med på en djupdykning i radiolänkens historia ur olika perspektiv!
Jag som är författare och fotograf till denna artikel heter Kennet Ydresjö, sändaramatör SM6LUV. Jag har i stort sett alltid arbetat med radio i olika former och sammanhang, men allra mest arbetat med radiolänkteknik, med början på Televerket 1970 som nyexaminerad elektronikingenjör. Därefter arbetade jag hos andra statliga aktörer som använder radiolänk, och senare för Ericsson som senior radiolänkexpert.
Jag har blivit medlem i Radiomuseet för att kunna ge min del av radiolänkkunskap och erfarenhet, detta för att kunna hjälpa till att bevara kunskap och materiel som användes till att bygga ett helt nytt nätverk baserat på radiolänkteknik, en viktig del av vår radiohistoria.
Den första radiolänkförbindelsen som etablerades skedde 1931 över engelska kanalen. Det första FM modulerade systemet kom 1939. 1951 var året då ITU, Europeiska Teleunionen bestämde att radiolänk skulle vara likvärdigt med kabel.
Mycket vatten har runnit under broarna sedan jag som ung nyexaminerad teleingenjör stod framför dörren till Brudaremossen Göteborgs FM/TV station för att få följa denna utveckling.
Brudaremossen FM/TV station, Göteborg. Bilden tagen från toppen av masten 300 m.
Det fanns sedan tidigare etablerade radiolänksträckor för både telefoni och TV/radio. Men med dagens mått var det inga sofistikerade system, utan utrustningar för FM 4 GHz och en uteffekt på 40 dBm, alstrade av ett TWT, vandringsvågrör, upp till en antenn med förstärkningen på ca 35dBi, sammankopplade av styva vågledare av koppar, modell stuprör. Med detta nådde man till nästa radiolänktorn på 50 km avstånd.
Bilden visar hur vågledare och stativ kopplas samman
Kapaciteten var 960 telefonikanaler eller en TV kanal med l5,5 MHz bandbredd, och ljud via en “TÖB” ton över bildsystem. För att säkerställa överföringen mot avbrott byggdes system med fyra ordinarie kanaler, och en extra i reserv. Om en kanal gick ner, så kopplades trafiken automatiskt över till reservkanal, av en hjälplänks omkopplingsutrustning. Om detta inte fungerade så kom den välbekanta skylten ”LÄNKFEL” upp i rutan!
Utrustningen var modulärt uppbyggt för att lätt kunna byta enheter. Dessa enheter var tunga och krävde separata kablar för högspänningen och slangar för luftkylning. Så att arbeta med att byta eller trimma någon enhet utanför stativet var inte helt enkelt, då spänningen i stativet var 1000V! Här fick man lära sig den ”hårda” vägen! Utvecklingen fortsatte med mer kapacitet och högre frekvenser. Halvledare ersatte gamla radiorör, men fortfarande var radiolänk ett dyrt sätt att bygga förbindelser på och ställde stora krav på projekteringen. Det gällde framför allt mastplatsens placering, med tillgång på både väg och kraft.
Antenn på hustak i Guldheden
Bersjötornet, Torn med mast
Radioutrustningarna krävde en hel del arbete med underhåll och periodiska mätningar av nivåer och brus för att överföringskvaliteten skulle hålla specificerade krav.
Bilden till höger visar en mätplats för analog radiolänk av BB nivå och brus.
I bakgrunden en NERA 1800 kanaler radiolänk Mätinstrumenten överst är en Siemens nivåmätplats, under den en brusmätplats och ovanpå är mottagaren placerad, tillverkad av det tyska företaget Wandel & Golterman.
Telefonnätet skulle digitaliseras och även TV sändningarna skulle sändas digitalt, samtidigt som utvecklingen av halvledare lade grunden till det digitala pulse-code modulation (PCM) systemet.
En process startade med att de analoga radiolänkssystemen fasades ut och ersattes med PCM modulerade utrustningar, med kapaciteten 140 Mbit, levererade av japanska Nippon Electric Company – NEC.
Även andra stora projekt hade startat upp som skulle använda den nya PCM tekniken, digitaliseringen av det publika telefonnätet. Norrland var en del av landet med stora avstånd som behövde mycket kapaciteten och utbyggnaden av Nordic Mobile Telephony (NMT) var i gång. För detta behövdes kraftig nyetablering för att möta den stora efterfrågan.
Ett helt nytt radiolänkskoncept dök upp på marknaden i början på 80-talet, som Ericsson kallade för Mini Link.10.
Radioenheten är placerad bakom antennen, med kraft och signalbehandling inomhus. Med en smidig kabel mellan dessa enheter, behövde ingen vågledare monteras. Det fanns en byggstandard för inomhusdelen, redan använt inom rackmontage för utrustning vid stationsbygge, vilket gjorde det enkelt att montera racket i befintligt stativ.
Mini Link 10 med flatplansantenn sedd bakifrån
Den första versionen av Mini Link 10 hade utfrekvensen 10GHz, med kapaciteten 2 Mbit, men kunde med byte av basband kort kunde användas för video 5,5 MHz. Antennen var standard flatplan, och köptes med parabolantenn. Det var detta alternativ som Televerket använde.
Radiolänksträckor som anslöts mot en mobilradiobas hade ofta fördelen att det fanns en mast att placera radioutrustningen i. För att kunna få till en sträcka med lågt BER (bit error ratio) krävdes det projekteringsarbete med kartstudier av den aktuella sträckan, som nu bara var ett sträck på kartan! Det som krävs är en fri fresnelzon (dvs det område som måste vara fritt från hinder för att inte förorsaka dämpningar på sträckan) så man vet vilken höjd antennerna skall monteras på för att få en bra HF linsignal, den skall var över -70 dBm som är tröskelvärdet. Senare införskaffades en dator med ett karthanteringsprogram RAPS. Detta var verkligen ett tidsbesparande verktyg. Från veckor med arbete, var vi nu nere i dagar.
Men resor till stationsplatserna för att undersöka omgivningen måste göras. Även sträckan undersöktes på plats, om vi hade misstänkta hinder som kunde orsaka dämpning i Radiofrekvens strålen.
Älvsborgsbron södra
Container med mast på taket
Allt fler radiobas- och telefonstationer behövde och fick anslutning till nätet med radiolänk. Byggnationen varierade från broar med höga pelare för wirar som Älvsborgsbron till telefonstationer byggda som “riktiga” hus, hustak, eller höga skorstenar och containrar.
Många av nya radiolänk förbindelser var utökningar, där man ville ha ett utbrutet abonnentsteg i en automatstation eller annan kund. Här fanns ett hus men ingen mast! Detta löstes detta på smart sätt – en belysningsstolpe användes för att sätt upp antenn, och radioenheten monterades inomhus.
På ställen där det redan fanns en högt belägen mast att använda kunde det bli riktigt trångt. För det är ju inte alltid bäst att sitta högst upp på grund av risk för markreflexer.
För en attraktiv masplacering gäller ett kreativt sätt att montera antennerna.
Nästa artikel kommer att berätta om hur radiolänk tekniken tidigt användes av Teleket för att sända “ live “ för SVT (Sverige Television) från evenemang som fotboll mm. och ett intressant projekt med mobil radiolänk som utfördes tillsammans med Polisen.
Nu har du kommit till vårt sextiotalsrum där vi försökt återskapa hur det kunde se ut i ett svenskt hem på 1960-talet. TV-sändningar hade visserligen börjat redan 1956, men när det blev dags för VM i fotboll 1958 då var det många som skaffade sin första TV. Den allra vanligaste TV-apparaten var en 19 tums svartvit TV tillverkad i Sverige. Det skulle dröja till 1969 innan vi fick en andra kanal. Ja, det var andra tider det.
Men i vardagsrummet skulle också finnas en radio, och allra helst en radiogrammofon som kunde spela både 78 varvs stenkakor och de nya EP- och LP-skivorna. Om man ville vara riktigt med sin tid kunde man ha en trådspelare, ett slags föregångare till bandspelaren. När man samlades på kvällen för att titta på TV eller lyssna på radio så skulle det finnas kaffe på bordet, naturligtvis i den speciella termos som kallades för TV-kanna. Och medan mor i huset stickade så rökte far en cigarrcigarett eller blossade på sin pipa. På väggen hänger en stringbokhylla.
Sound Radio hade vi en artikel om i första numret av Audionen 2017. Ett Stockholmsföretag som specialiserade sig på bilradio och var aktivt från 1947 till en bit in på 60-talet. Det är också känt att de sålde några apparater tillverkade av Scaniavox, främst reseradio för batteridrift, men också den lilla nätanslutna lokalmottagaren “Piccolo”. Därtill tillverkade de utöver bilradio sannolikt åtminstone en batteriapparat själva och även en nätansluten radio med typbeteckningen SR 780 W. Den senare efterlyste jag uppgifter om i slutet av artikeln eftersom den varit lite av en gåta för mig sen länge. Den torde vara relativt sällsynt, då ingen hört av sig och jag själv aldrig sett någon, under alla år som samlare. Något som gällt fram till januari i år, då jag fick tillfälle att köpa en. Den var en rolig överraskning på många sätt och inspirerade mig till att skriva den här artikeln.
Gåtans lösning var en klockradio av udda utformning, Sound Radio SR 780 W
Längre fram följer en närmare presentation av modellen, men först måste artikeln börja leva upp till rubriken. Klockradio kan i sig vara ett lite oklart begrepp. Att bygga in en klocka och en radio i samma hölje, kunde väl egentligen vara tillräckligt, men sannolikt väntar sig gemene man något mer. Kombinationen väckarklocka och radio är nog det som de flesta tänker på i sammanhanget. Säkert har något snille själv kläckt idén och kanske också förverkligat den redan i radions barndom. I ett svenskt perspektiv och utifrån serietillverkade produkter är det dock inte förrän i början av 1950-talet, som det dyker upp exempel att nämna här. Troligen var Svenska Radio Aktiebolaget först ut med sin Radiola Klockett, från 1953.
Radiola Klockett 2532 VK: den kanske vanligaste svenska klockradion
Philips saluförde samtidigt en klockradio i Tyskland BD 332 (K eller L), men den här versionen såldes inte i Sverige. Den ska inte ha klarat alla krav för att uppfylla den så kallade S-märkningen, som utfärdades av Semko. Åtminstone har jag fått en muntlig uppgift om detta. Skälet ska ha varit att den hade ett eluttag i ena gaveln där fördjupningen i plasten var för grund för att ge tillräckligt petskydd när en stickkontakt sattes i. Oklart dock om det verkligen var huvudskälet för den tillverkades bara med två våglängdsområden, MV och LV alternativt MV och KV. Påföljande året 1954 kom en hollandsbyggd variant som har beteckningen BX 332 A. Den har inget extra uttag och klarade möjligen därför kraven, men den har också alla tre våglängdsområdena. Det är en sovrumsvänlig apparat i vit plast, med klocka, rattar och skala på framsidan och med högtalaren monterad uppåt i taket på lådan. Den såldes i Sverige 1954-55.
Dux typ V 353 K, som bara är klocka och radio i ett. Slå till och från radion får man göra själv
Till Philipskoncernens svenska del hörde också märkena Dux och Concerton och de hade var sin egen klockradio. De började tillverkas 1954 liksom ovannämnda Philipsapparat. Dux version heter V 353 K och även om den har en inbyggd klocka så verkar den inte kunna koppla i eller ur radiodelen. Inte så mycket till klockradio alltså. Lådan har en fast överdel av träimiterande plåt. Samma kabinett användes till typ V 1351 ,som har öppningsbart lock, med grammofonverk under plåten. Klocka och grammofon samtidigt räckte dock inte utrymmet till, så någon sådan version finns inte. Concertons modell å sin sida är en klassisk “snedskala” med klocka på framsidan bredvid högtalargallret, V 534 K. Ironiskt nog använde de ett Dux-tillverkat urverk, som kan ställas in för att slå på och av mottagaren vid flera tillfällen under dygnet. En riktig klockradio, jämfört med Duxen.
Alla mottagarna i “det Svenska Philipsstallet” har kort-, mellan- och långvåg. Duxen har faktiskt två kortvågsområden, medan Radiolas Klockett saknar kortvåg. Det ett kopplingsur tillför är automatiskt tillslag av radion vid en förinställd tidpunkt. Apparaten kan alltså tjänstgöra istället för väckarklocka. Något alla dessa klockradior också har gemensamt är att de verkar vara byggda med chassier som användes i produktionen av andra bordsradiomodeller. När det gäller Dux och Concerton, så var även lådorna gemensamma, med endast smärre yttre förändringar. Philips och Radiola hade dock specialbyggda lådor.
Kopplingsuret “Electro-boy”, samma verk som i SR 780 W
Dags nu att återvända till Sound Radio SR 780 W. För även den är alltså en klockradio. Den har faktiskt ingen strömbrytare utöver kopplingsuret, För stationsinställning finns bara en pilratt på baksidan och det är uppenbart att en stark lokalstation ska ställas in en gång för alla. Rörbestyckningen är ECH42, EF41,EBC41, EL41 och ett EZ80, som likriktare. Urverket är tillverkat i Tyskland av Hugo Müller i Schwenningen. Calvert och kompani i Göteborg saluförde kopplingsuret “Electro-boy” i Sverige, som tillverkades av samma firma och verket i Sound-radion är identiskt så när som på att det saknar texten urtavlan. För övrigt så är höljet av trä med mahognyfanér och rattarna på framsidan, som verkar vara för volym och klangfärg, är av genomskinlig plast i en väldigt platt modell, som jag bara sett på just just den här radion. En kul detalj är att tillverkningsnumret är 20002. Det kan faktiskt vara det andra eller tredje byggda exemplaret, för chansen att de gjort tjugotusen apparater innan de gjorde den här får väl anses gå emot noll.
Jag har redan nämnt att Dux också tillverkade ett kopplingsur, även om det användes i Concertons klockradio och inte deras egen, men det såldes också som löst ur med kabinett av mahogny. Då har det en sladd med stickkontakt förstås, men också en sladd till med ett eluttag. Enkelt att koppla vilken radio som helst till uttaget och plötsligt har man sin egen klockradio. Vid en bläddring i broschyrerna för 1955-56, från Philips, Dux, Concerton och Radiola, så finns där inte längre några klockradios att se. Kanske hängde restexemplar kvar i prislistorna något år, men som hemelektronisk produkt var klockradion i stort sett död för flera år framåt. Radiola Klockett sålde nog hyfsat, när det begav sig och möjligen även Philips, men de övriga märkenas klockradioapparater är så sällsynta att det bara är tur om man hittar ett exemplar.
De stora tillverkarna hade många andra produkter att stödja sig på om en enskild modell sålde dåligt. De hade också varit kloka nog att utnyttja chassier, som kunde användas i andra apparater. När det gäller Sound Radio, så bör det här ha varit en betydligt dyrare flopp. De hade ingen annan nätansluten apparat att använda chassiet till. Bilradio och batteridrivet, var deras huvudnäring och en billig lokalmottagare för elnät hade de redan i Scaniavox Piccolo, som de sålde under eget märke vid den här tiden. Säkert en dyrköpt erfarenhet och en förklaring till att modellen SR 780 W är så sällsynt.
De lösa kopplingsuren gjorde samma tjänst med en befintlig radio ansluten, så klockradion blev onödig fram till dess transistorerna gjorde att formatet kunde krympas och att radion gav ljud ifrån sig med en gång. Med en rörapparat som måste ha tid för uppvärmning kunde den lättväckte tvingas vakna av ett knäpp från strömbrytaren istället för av musik eller morgonnyheterna. Det går dock att hitta andra rörradioapparater från 1950-talet med inbyggda kopplingsur, Luxor hade en trådspelarmodell som heter Royal, där en inbyggd klocka kan starta radion och även en inspelning av programmet på tråd om man så önskade. Även L M Ericsson sålde en bordsmodell med bandspelare och radiomottagare, i slutet av 50-talet, som kan styras av ett inbyggt urverk. Denna senare apparat har faktiskt varit baksidesbild i Audionen för ca tio år sedan. Ingendera är dock något som kan placeras på ett nattduksbord i sovrummet och således inte en klockradio i vanlig bemärkelse. Som slutkläm kan konstateras att Telefunken faktiskt gjorde en variant av sin lilla bordsmottagare “Jubilate” som klockradio. I tyska huvudkatalogen för 1955 finns den med. Såvitt jag vet såldes den dock inte på den svenska marknaden.
