APROPÅ ELEKTRICITETEN I MEDICINENS TJÄNST

Det annonserade föredraget av Bengt Lindberg till kommande medlemsmötet fick mig att minnas de spännande svarta lådor, som var vanliga på auktioner och loppmarknader under 1980- och 90-talen, men som man sällan stöter på idag. Som inbiten radiosamlare hoppades jag varje gång att det skulle vara en riktigt gammal reseradio inuti den där svarta pegamoidlådan, men som regel var det “bara ännu en kvacksalveriapparat”.

Vid ett tillfälle var det faktisk en reseradio. En Radiola 380 Bat, men det är en annan historia. Den syn som vanligen mötte mig var en visserligen radio-liknande bakelitfront med dito ratt, men också en samling glaselektroder i egendomliga former prydligt sittande i hållare i locket.

Högfrekensapparater kallades de ofta, när de såldes. Vanligast var de nog under 1920-30-talen, men senare exempel finns också. Så särskilt hög frekvens är det inte fråga om ur ett radioperspektiv. Några hundra Hertz tror jag är vanligast, så någon ultrakortvåg är det då inte tal om. Det som åsyftas är väl däremot, att de alstrar förhållandevis högfrekvent växelström jämfört med den i vägguttaget.

Konstruktionerna innehåller en slags summer och en transformator, som ger mycket
hög spänning, men liten strömstyrka. I glaselektroderna syns ett blålila ljussken och
det ska slå gnistor mellan dem och huden under många behandlingar.

När det begav sig, blev jag som regel bara irriterad, när jag upptäckte innehållet i det jag hoppades var en radio. Men vid några tillfällen blev det ändå så, att jag faktiskt köpte apparaten. En av de som fortfarande finns i min ägo innehåller såväl instruktionshäfte, som garantisedel och ett följebrev, daterat den 5:e februari 1936. Det är mycket, som ska kunna botas med en sådan här maskin. Nervositet och sömnlöshet, liksom huvudvärk, tandvärk och öronsmärtor. Att de kallades kvacksalveriapparater av många är lätt att förstå. Till och med rötsår, liktornar och håravfall ska det finnas verksamma behandlingar mot. Det kan finnas sjukdomar, som åtminstone lindrades något med en sådan här högfrekvensapparat, är förstås möjligt. Att instruktionshäftet lovar mer än detkan hålla, törs jag ändå tryggt påstå.

Maskinen jag har originalpappren till heter Vigör. Många av de här apparaterna är
tysktillverkade, men Vigör är ett svenskt fabrikat. Tillverkare var J. Selander, Enskede
och första ägaren var av följebrevets adress att döma en fru Hilda Svensson i Skara.
Många måste ha gillat de här apparaterna, för det har funnits gott om dem, och J.
Selander fick guldmedalj för sina alster vid industriutställningar i Karlstad, Sundsvall,
Västerås och Härnösand mellan 1927 och 1935. Trots medaljer har jag aldrig sett en
högfrekvensapparat försedd med S-märke. Viss försiktighet vid användandet kan nog
rekommenderas. De lär också vara fruktansvärda störkällor för radiomottagning.

Anders “soda” Söderström

vigör-apparat

vigör-instruktion mm